Längtan som ledstjärna

För Stina Aronsons litterära gestalter, och i stor utsträckning säkerligen också för författaren själv, är denna längtan ett slags ledstjärna att navigera sig fram i livet efter. Det kan ske i vindlande passioner och möten med andra människor, men i slutändan tycks det ändå vara så att det är genom litteraturen förlösningen blir möjlig - endast där kan vi nå en annan, möjlig värld. Litteratur är för författaren Stina Aronson inte en avbild som verkligheten ger upphov till, den är något fundamentalt annat. I essän I begynnelsen var ordet (1950) skriver hon: "Verklighet och dikt är inte orsak och följd. Det är hjärnans felslut för att hon har bråttom."

Diktsamlingen Tolv hav utkom första gången 1930, under pseudonymen Sara Sand. Nu ges den ut på nytt av Rosenlarv, ett förlag som specialiserar sig på utgivning av titlar som riskerar att oförtjänt damma bort i bibliotekens magasin, inte sällan utifrån en välbehövlig feministisk urvalsprincip. Tolv hav är den tredje Aronson-titeln som utkommit på Rosenlarv de senaste åren, och följer efter romanen Feberboken (1931; 2005) och dramat Syskonbädd (1931; 2008).

Rosenlarvs satsning på Stina Aronson är glädjande: böckerna är vackert formgivna och man har lagt sig vinn om att hitta intressanta författare av såväl förord som efterord. I Tolv hav inleder Anna Jörgensdotter med ett poetiskt vindlande förord medan det mer prosaiskt analyserande efterordet är signerat Nina Lekander, och Feberbokens minst sagt matnyttiga inledning står Ebba Witt-Brattström för. Det är sammantaget en mycket ambitiös utgivning, i synnerhet för ett litet förlag med så begränsade resurser.

Tolv hav är en ganska ojämn diktsamling, i vilken den tidigt modernistiskt inspirerade Aronson experimenterar med tydliga influenser från föregångaren Edith Södergran. Det är i alla hänseenden djärv diktning, där finns oupphörligen passion och driv, men stundtals hamnar Aronson väldigt nära det alltför banala, som i dikten O min lilla myrten. Inget märkligt med det, det bör väl ses som smått oundvikligt för en diktare som tar så orädda kliv ut i laborationerna med språket, men hos läsaren lämnar det ibland en del övrigt att önska.

Vissa dikter är dock så bra att man nästan baxnar, Stina Aronson skriver med en innerlighet och uppriktighet som inte är vardagsmat för en hungrande läsare. Hon är en hundraprocentigt sann författare, helt enkelt för att hon tror på det hon skriver. Allra bäst är hon när hon gränsar till det brutala, som i dikten Hjärtats anammelse:

"Det sköte som födde mig förnekade mig.
Den mun som älskade mig förnekade mig.
Bergens eviga ansikten förnekar med sin tystnad
den nya dagen.

Till alla världens röster
alla världens snyftningar,
alla barnsliga stegs eko
lyssnade jag och hörde nejet.

Ett enda trasigt och svartnat ja
rann som en levrad blodstrimma,
klunkade ur ett skotthål
mellan mina revben."

I Bördan är diktjagets längtan i fokus, ett begär som är riktat till en annan människa, en man, och som samtidigt kan läsas som drömmen om en annan tillvaro, som jag beskrev inledningsvis. I Bördan finner man fröet till det tema som ska komma att stå i full blom i såväl Feberboken som i Syskonbädd. De tre verken kretsar alla kring köttslig lust och själslig frihetslängtan, och vice versa.

Syskonbädd är kanske det verk som rent litterärt når längst av de tre. Här möter vi Harriet som flyr från mentalsjukhuset där hon placerats av sin make, en kvinna som kanske mer än någon annan är på jakt efter "ett annat sätt att vara människa", som det står i baksidestexten. Syskonbädd skildrar inte bara en djupt orättvis könsordning utan är också en filosofiskt, existentialistiskt viktig framställning av drömmen om en annan verklighet än den som den rationalistiska, förnuftsstyrda vetenskapen har att erbjuda.

Även Feberboken skrevs ursprungligen under pseudonym, Mimmi Palm, och är en självbiografiskt inspirerad berättelse om Stina Aronsons förhållande till författaren Artur Lundkvist (1906-1991). Här är Aronson i högform när det kommer till att skildra det obändiga begäret, den flammande passionen, den olyckliga kärleken och det okuvliga patoset. Konstigt nog har jag ändå svårt att få upp temperaturen med Feberboken, kanske för att Lundkvists alter ego Hugo därtill är alltför outhärdlig.

Stina Aronson har varit rätt mycket i ropet på senare tid, Modernista gav ut hennes Norrbottensskildring Hitom himlen (1946) i sin klassikerserie 2003, och samma år disputerade litteraturvetaren Caroline Graeske på hennes författarskap med avhandlingen Bortom ödelandet. 2009 års upplaga av De Nios litterära kalender viger temablocket åt Aronsons författarskap. Det är kul, men behållningen bland texterna är tvivelsutan Aronsons egen essä som jag citerade i början.

Drömmen om en tillvaro där det irrationella har samma existensberättigande som det rationella är navet i Stina Aronsons verk. Kanske är den utopin bara möjlig att nå mellan bokpärmarna? Må så vara, men för diktjaget i Tolv hav tycks en, om än något ambivalent, försoning vara möjlig. Samlingen avslutas med dikten Detta är jag:

"Detta är jag,
denna sinnligt röda mun,
de bittert längtande ögonen, lika dalgläntor.
Varför
skulle jag önska allt detta annorlunda
och be om laviner och jordbävning
och blodsdop?
Vad skall jag med förnyelsen
och den luttrade eldens äventyr.
Detta är ju redan jag,
en dimsvept dalglänta."

Längtan som ledstjärna

Vem önskar inte då och då att verkligheten vore en annan? Vem när inte en dröm om att ett annat tillstånd ska inträda, en icke-verklighet, som ställer sig utanför och ovanför den ofta alltför trånga värld som vi har att anpassa oss efter? skriver Therese Eriksson om Stina Aronson.