Långt oftare är vad som är fallet borde kritiker redovisa de yttre förhållanden under vilka de läst. Yvonne Hirdman läste jag på en två dagars resa med många byten från tåg till tåg och från tåg till flyg och från flyg till buss. Det var bra, det var perfekt, för det är en bok med ett direkt, oerhört vitalt och närmast förtroligt tilltal och högt tempo som gör att man sugs in direkt – samtidigt som man kan behöva pauser lite då och då för att hämta andan. Avbrotten var inte heller så farliga: det här är en text där saker och ting sägs ut tydligt, det står kanske inte så mycket mellan raderna men desto mer på dem. Just tydligheten var, anar man, ett av Hirdmans problem när hon - som hon själv konstaterar - misslyckades som romanförfattare, men när hon skriver om sig själv fungerar den utmärkt för hennes liv
är ingen roman: ”Det hade ingen intrig, det fick inte ha något slut.
Det hade bara en stor, ständig längtan efter oklara sensationer, ’riktigt’ liv.” Hon berättar kronologiskt, det är de nog så omaka föräldrarna, det är barndomen i vitt skilda landsändor, det är studier i historia i Stockholm, konstnärsdrömmar och en seg tro på kärleken som ’riktigt’ liv , det är män, riktigt, riktigt många män, i synnerhet under de vilda åren på 60- och 70-talen. Det är graviditeter, både önskade och oönskade, det är resor både till ett Baader-Meinhof-inspirerat kollektiv i Berlin och till en grekisk man som lite väl sent visar sig vara gift. Som en annan Anna Wahlgren släpar hon barnen med.
Och så är det forskningen, skrivandet, karriären med början i en doktorsavhandling om den svenska kommunismens historia, ett arbete som vaccinerar henne mot sin egen tids yttervänster och dess dogmatism, men också väcker henne till insikt om den aningslösa mansdominansen i den akademiska världen. Genom sin historik över Allmänna BB kommer hon in på kvinnohistoria och kan idag i egenskap av veteran med snabba streck men ändå pedagogiskt skissa en helhetsbild av hur den nya kvinnorörelsen utvecklades och hur kvinnoforskare blev feministiska forskare och så småningom genusvetare. Hon är överhuvudtaget strålande när det gäller att med belysande detaljer skildra tidsandan under olika decennier. Hon må själv ha introducerat det idag centrala begreppet genus men hon sticker inte stol med att det är mycket hon varit och är kritisk mot: Grupp 8, särartsfeminism, tendensen att se allt som social konstruktioner och det som hon uppfattar som de senaste årens ”tystnad kring feministisk politik, konkreta förslag till förändring, eller ens en ’konkret’ upprördhet över hur kvinnor behandlas i världen.”
Hon är motsatsernas kvinna: undergiven och platstagande, osäker och kaxig, lika van vid skitjobb och snuttjobb som vid professurer och uppdraget i Maktutredningen. Självupptagen är hon också, och att hon själv är medveten om det tyder väl titelns genrebestämning
”ego-historia” på, genom åren tycks det inte heller ha varit så alldeles få som påpekat det. Bokens två svagheter har nog båda med självupptagenheten att göra: en är att porträtten av människorna kring henne sällan får något djup, en annan att hon inte bara sparat sina dagböcker utan tydligen också varje föreläsningsanteckning och konferensprogram och att man som läsare ibland får lust att säga som hon själv gör inför dagböckerna: ”måste jag läsa igenom alltihop?”
Men man ger sig, det gör man, man läser alltihop. Så fort man hämtat andan. Och som jämnårig konstaterar man med glädje att hennes liv långtifrån är slut.