Agneta Pleijels ”Doften av en man” är en fristående fortsättning på hennes självbiografiska skildring ”Spådomen. En flickas memoarer” som kom för två år sedan.
I denna nya roman blickar berättarjaget tillbaka på det 1960-tal som formade henne: ett decennium präglat av radikala idéer, av ökad frigörelse från konventioner och av politiskt engagemang och samtidigt en tid då det fortfarande var svårt för kvinnor att våga ta plats och definiera sig själva som intellektuella.
Hon läser om sin brevväxling med fadern och manar fram scener och bilder från den tiden. Redan i romanens första kapitel finns antydan till en mörk skugga. Var tonen mellan henne och fadern ”amorant”, ”aimant” eller ”amorös”? Och vad hade hon själv i egenskap av dotter och storasyster tilldelats för slags roll under föräldrarnas uppslitande separation?
Romanens egentliga handling sträcker sig ganska precis över ett decennium; från det att huvudpersonen vid fyllda tjugo börjar studera litteraturhistoria vid Göteborgs universitet och fram till att hon tio år senare som nybliven akademiker blir kulturredaktör på Aftonbladet.
Under de första litteraturkurserna upptäcker hon den omstörtande kraften hos Edith Södergrans självmedvetna lyriska jag och kort därefter rycks hon med av både undergångsstämningen i T.S. Eliots ”Det öde landet” och av hans idé om det ”objektiva korrelatet”.
I den torftiga hyresettan i en förfallen fastighet i Haga studerar hon med en glupsk nyfikenhet. Litteraturstudierna följs så småningom av filosofi och etnografi. Därute pågår Vietnamrörelsen och den marxistiska teoribildningen tar plats på universiteten. I Stockholm rivs Klarakvarteren för att ge plats åt det moderna. Själv forskar hon och undervisar, engagerar sig och skriver.
Ändå är det märkligt tyst både inuti och omkring henne. Själv är hon både tom invärtes och konturlös; hon har lärt sig att finnas till för andra, aldrig i sin egen rätt. Det är som om det endast var alla dessa manliga älskare – Simon, Författaren, Calvin och L. med fler – som bestämde hennes värde och gjorde henne levande.
Det här är en utvecklingsroman där allting berättas i retrospektiv och där berättarrösten nästan uteslutande refererar till sitt forna jag i tredje person singularis.
Det ger en känsla av att berättaren upprätthåller en distans till de plågsamma minnena av det förflutna och till sig själv som ung. Ibland byts dock oväntat detta ”hon” mot ett ”jag”: Då försvinner distansen och hela historien får en ännu starkare prägel av en bekännelse.
Det är närmast ironiskt att romanens titel handlar om mannen. Den gör tyvärr inte innehållet rättvisa.
Pleijel skriver in sig i kvinnohistoriens klassiska teman: frustration och undertryckt vrede, behovet av kvinnliga intellektuella förebilder, relationer som i lika mån kan handla om självbestraffning som om en aldrig uppfylld längtan efter bekräftelse.
Här löper en röd tråd bakåt i tiden, till det tidiga nittonhundratalets kvinnliga författare som Ellen Landquist eller Ingeborg Björklund. Samtidigt har ”Doften av en man” en del gemensamt med både Kerstin Thorwalls bekännelseromaner och med Åsa Mobergs ”Kärleken i Julia Anderssons liv”.
Den röda tråden löper också framåt, mot de senaste årens romaner av exempelvis Carolina Ramqvist, Tove Folkesson eller Olivia Bergdahl vilkas kvinnliga huvudpersoner på sitt eget vis fortsätter att söka efter livsmål och liksom Pleijels romanperson oavbrutet ”åker […] hiss mellan övermod och mindervärdeskänslor”.
Det gör hennes roman ytterst angelägen, något som både gläder och oroar.