Långsam roman med slagsida

Oknytt arbetar som projektkoordinator på dagarna och uppträder på en fetischistklubb på nätterna. En gång hette han Jonas och var en mobbad tonåring med en utbränd mamma, en pappa och en bror. Nu finns bara ärr efter skärsår på hans armar och alkoholiserade moster Loppa kvar av det livet. I stället har han en ny familj; Varg med de mörka ögonen, lo med korsetten och orm med huden full av märken efter kanyler och ridspön. I en gammal paradlägenhet lever de tillsammans i ett förhållande som växlar mellan syskongnabb och sadomasochistiska dominanslekar. Ända tills Oknytt får nog av allt och reser till Amsterdam - där han hamnar i ett ännu mer motsägelsefullt och mycket mer skrämmande herre/slav-förhållande.

En station från Paradiset är Mariette Glodecks andra roman. Det är skickligt konstruerad med snabba växlingar mellan nu- och dåtid och bortsett från en del överdrifter i bildspråket är den tekniskt sett välskriven. Tempot i är dock i långsammaste laget och mycket känns överflödigt, till exempel är de många episoderna från fetischistklubbar och -fester varken kittlande, frånstötande eller ens lärorika. Det sagoreferenser som genomsyrar romanen blir ibland mer än lovligt banala, som när en kvinna av arabiskt ursprung introduceras som en berättare, "en Sheherazade", utan att detta på något sätt följs upp eller har någon betydelse för berättelsen.

Det största problemet med En station från Paradiset är dock Glodecks förkärlek för vissa dramatiska effekter som tycks hämtade direkt från den gotiska skräcktraditionen. Den fasansfulla upplösningen på Amsterdam-partiet ger, taget tillsammans med det avslöjande som avslutar romanen ger historien en slagsida åt det makabra som gärna kunde ha sluppit.
För det är inte beskrivningarna av gummi och läder, blod och sperma, förbjuden kärlek och ond bråd död som engagerar. Utan det är i stället den mera nedtonade, närmast vardagliga historien om pojken Oknytt/Jonas som försöker finna fotfäste i en fientlig värld och bygga upp sitt liv på nytt, även om det inte är något "vanligt" liv han längtar efter.

Det finns också liv och kraft i skildringen av Stockholm, enligt Glodeck en liten stad, men med flera lager. Lager av eleganta kontor, solkiga lunchrestauranger, nedslitna hyreshus och hemlighetsfulla butiker och av de människor som rör sig mellan dem. I slutet av romanen sätter sig Oknytt och börjar läsa Strindbergs Röda Rummet. En station från Paradiset är inte, och försöker knappast vara en epok- och stadsskildring i dess efterföljd, men Glodeck har lyckats fånga en skärva av tid och rum, och det räcker en bra bit.

Långsam roman med slagsida

Skickligt konstruerad men i långsammaste laget. Och alltför makaber, skriver Anne Marcusson om Mariette Glodecks nya roman En station från Paradiset.