Länge leve Lorca

Några 1900-talspoeter - till exempel Tsvetajeva, Rilke, Pessoa, Bly - har hittat hängivna översättare och är väl representerade i bokform på svenska. Till dem hör spanjoren Federico García Lorca som mer än 70 år efter sin död inte upphört att fascinera.

Ett av mina egna tidiga poesiminnen är hans magiska omkväde "Klockan fem på eftermiddagen" som jag hörde i radio. Den texten har aldrig släppt sitt grepp. Dikten heter - det har jag lärt mig långt senare - "Tjurhornet och döden" och inleder sviten Klagosång över en tjurfäktares död från 1935.
Det mesta av de tidiga lyriktolkningarna finns i Lasse Söderbergs urval Närmare blodet än bläcket (1984). De senaste åren har man kunnat räkna in en handfull nya böcker. Men just nu bugar jag för Bokförlaget Tranans satsning på Lorca i fyra volymer. Den har möjliggjorts genom stöd från den spanska staten vilket inte gör den mindre värdefull.

Hjalmar Gullberg översatte de tre stora Lorca-pjäserna Blodsbröllop, Yerma och Bernardas hus redan 1947. Tolkningarna ger i dag ett smått parodiskt intryck; Gullberg lägger sin egen stil med dess blandning av psalm och Lundaspex över texterna. Jens Nordenhöks nya versioner i Tre kvinnodramer är mera återhållsamma och troligen mera spelbara. Pjäserna lånar drag från den grekiska tragedin men utspelas i folklig miljö i författarens samtid.

Här gestaltas det halvfeodala Spanien som Lorca avskydde. Könsroller och sociala strukturer kväver människor. Bara i synfältets utkant finns aningen av ett friare liv. Männen går mot en oundviklig och våldsam död medan kvinnorna får leva med sitt samhälles absurditet som djupa sår i själen. Den tragiska instängdheten härskar i en hederskultur som Lorca säkerligen såg som en av den spanska fascismens rötter. Liknande hedersbegrepp från andra delar av världen har vi lärt känna i dag, och det gör pjäserna angelägna att sätta upp igen och igen.

Lorca föddes i en välbärgad familj i Granada 1898. Han var skrämmande begåvad - skådespelare, teaterledare, musiker, bildkonstnär, lyriker, dramatiker, prosaist och lite till. Redan som 20-åring uppfann han på egen hand den expressionistiska dramatiken. I Fyra korta stycken presenteras dessa bagatellartade men charmerande modeller för en framtida teater. Somligt pekar framåt mot Beckett och Ionesco. Den roligaste är "Om kärleken - Teater av djur" där en svensk läsare kommer att tänka på Tage Danielssons Animalen. Vad skall djuren göra med den förfärliga människan?

I några 30-talsfragment - parallellt med de stramare tragedierna - tänjde Lorca ännu längre på teaterns konventioner. Just nu spelas Publiken på Göteborgs stadsteater, ett stycke som Lorca tänkte för en näst intill utopisk framtid. Inte bara den radikala formen utan också det homosexuella temat i handlingen gjorde den farlig och ospelbar. En tidig version har överlevt till vår tid. Lorca-manus levde lika farligt i Francos Spanien som han själv. Fascisterna statuerade exempel i inbördeskrigets början genom att möda honom 1936.

20-talet innebar Lorcas stora genombrott som poet. 1929 reste han till New York. Resultatet publicerades inte förrän 20 år senare, och naturligtvis inte i hemlandet. Poet i New York är en magnifik diktsamling där en ung poet från den gamla världen möter modernitetens främsta symbolplats. Han kommer till staden under börskraschen och slungar sina förbannelser mot girigheten på Wall Street. Han möter de svarta, de fattiga och judarna, och i dem känner han igen Spaniens zigenare vilkas kultur han tagit stora intryck av. Han gör ett collage på ett foto av den amerikanske nationalskalden Walt Whitman med fjärilar i det väldiga skägget. Denna och en mängd andra bilder fanns inbladade i Lorcas manus, och de förhöjer den nya svenska utgåvans poetiska värde väsentligt.

Lorca mötte tidigt Salvador Dalí och Luis Buñuel, de spanska surrealistpionjärerna. Det finns tydliga inslag av surrealism i Poet i New York och på många andra håll i författarskapet. Men han blev aldrig rättrogen. Surrealismen var en sekt där renlärigheten producerade dålig konst men där avfällingarna gjorde desto bättre ifrån sig.

Det minst kända i Tranans Lorca-kvartett är prosan. Han samlade den inte i bok, och någon roman blev det aldrig. Urvalet i Fisk, himlakroppar och glasögon är lika spretigt och poetiskt som titeln antyder. Som prosaist hör han hemma i en drömsk tradition från Aloysius Bertrand till Italo Calvino. Han är djupt rotad i kristna och förkristna myter, och flamencon ljuder lika starkt som renässansens stora spanska polyfonier i hans texter. Den mest radikala modernism lever sida vid sida med den spanska guldålderns författare Quevedo, Calderón och Lope de Vega. Det är "duende", den djupa starka känslan som förenar allt detta till ett litterärt universum med få motstycken i världslitteraturen.

Länge leve Lorca

Bokförlaget Tranan storsatsar på Federico García Lorca. Magnus Ringgren har njutit sig igenom fyra volymer klassisk litteratur.