Hon kom till Sverige som treåring, växte upp i förorten och blev kårordförande på Handelshögskolan. Golnaz Hashemzadehs debutbok Hon är inte jag är en till grunden självbiografisk berättelse som tar sin början med familjens flykt från Iran. Med drömmen om frihetens Bullerby-Sverige landar de i en grådaskig och trångsynt svensk förort. I sprickorna som skapas mellan föräldrarna blir det dottern som ska förverkliga drömmarna de alla bär på. Nu lever hon i Sverige där hon kan bli vad hon vill. Advokat, doktor, statsminister.
Många berättelser om framgångsrika kvinnor innehåller inslag av duktig flicka; att vara perfekt, högpresterande. I den namnlösa huvudpersonens fall förstärks det av att kraven inte bara kommer från henne själv. Hon har fått en ny möjlighet i ett nytt land och måste alltid överbevisa, slå underifrån. Vägen kröker sig i ett identitetssökande bland iranier i ”Blatteland” och svennar i ”Fabriksorten”. Den inpräntade kampen, ordningen, planen, är det enda hon aldrig sviker. Alltid bäst, alltid högst betyg.
Inte ens när hon väljs till kårordförande på Handelshögskolan släpper rädslan för att bli avslöjad, ett troll som försöker vara prinsessa, som hon själv beskriver det. Och nog blir hon påmind. Med framgången kommer också hatet och avundsjukan. De förväntar sig att hon ska gå på bidrag, inte på röda mattan. Inte bara hos dem med öppet rasistiska åsikter, utan hos finansdirektörer, kassabiträden och lärare.
Språket är enkelt poetiskt. Ibland blir metaforerna för många, övertydliga, hon vill att vi verkligen ska förstå. Men trots vissa upprepande drag är berättandet gripande och nära. Med valet att tala om sig själv i tredje person uppstår just den distans som Hashemzadeh känner inför sig själv och inför människornas bild av henne. Och trots att det skulle kunna skapa avstånd mellan berättare och läsare ger det snarare en fördjupad relation, där Hashemzadehs berättelse handlar om så mycket mer än bara henne själv.