Lång marsch ut ur Afrika

Aldrig har den bioantropologiska forskningen blomstrat som nu, och aldrig har intresset för dess resultat varit så stort. Hur gick det till när en fyrarmad klätterapa från den afrikanska regnskogen omvandlades till en tvåbent, storhuvad och hårlös markvarelse med smak för öppna landskap? Hur kunde denna särpräglade art göra en succé så total att den blivit ett hot mot jordens klimat, flora och fauna — sin egen grundval?Om detta har författaren och journalisten Lasse Berg skrivit en innehållsrik bok, Gryning över Kalahari. Hur människan blev människa. Det är ovanligt med en så uttalat personlig bok som denna över ett vetenskapligt ämne: "denna bok om vår tillblivelse är frukten av min egen vistelse i Afrika under ett kvarts sekel". Förutom sina egna erfarenheter från Afrika har Berg naturligtvis använt litteraturen i ämnet men dessutom tidningsartiklar och intervjuer med en rad av världens främsta "människoforskare".Som Berg framhåller, är forskarna oense om många inslag i människans och dess föregångsarters utvecklingshistoria men dock över­ens om grunddragen. Ingen tvekan tycks råda om att en klyvning ägde rum i ett bestånd av en regnskogslevande afrikansk apart, möjligen något påminnande om dagens schimpans, för omkring sex miljoner år sedan. Ett av dotterbestånden gav upphov till ett okänt antal arter, av vilka två (eller fyra) schimpansarter i dag återstår. Det andra gav upphov till kanske bortåt ett tjog arter, av vilka i dag en enda (ingen tvekan på den punkten) återstår: vi, Homo sapiens.þf>Under människolinjens första fyra årmiljoner utvecklades tvåbentheten och den upprätta gången (och kanske inte minst språngmarschen). Denna förändring var kopplad till en övergång till ett markbundet liv i öppnare men inte trädlöst landskap. Resultatet var en varelse som beskrivits som "människa nedanför halsen" och "apa ovanför halsen". Det senare förändrades under de senaste två årmiljonerna, då arter med absolut och relativt allt större hjärna avlöst varandra.Troligtvis betingades förstoringen av hjärnan av de fördelar som en avancerad social kompetens gav sin innehavare. En effektiv grupp blev en allt viktigare faktor för individens överlevnad och fortplantningsframgång. Individen måste ha kapacitet att visa solidaritet med sin sociala omgivning, dock utan att stryka på foten iþf>konkurrensen mellan flockmedlemmarna. Alltså var god förmåga till både samarbete och intrigmakeri en stor fördel. Många anseratt denna fördel var den viktigaste motorn bakom den rekordsnabba tillväxten och upprustningen av vårt hjärnkontor.Störst intresse visar Lasse Berg vår egen art och dess sentida historia. Alla människor som inte bor i Afrika är afrikanska utvandrare och härstammar från en liten skara som för mindre än 100 000 år sedan korsade Bab-el-Mandeb och blixtinvaderade Sydasien ända bort till Australien. I sinom tid skulle en grupp bland dem göra en U-sväng och befolka Europa. När vår art dök upp i en trakt, betydde det slutet för de människor av and­ra arter som redan fanns på plats. I dag finns inga andra människoarter kvar att utrota, men i stället håller vi på att ta kål på våra därnäst närmaste släktingar: gorillor, schimpanser, bonoboer och orangu­tanger.Många specialister hävdade länge att ett stort språng i den mänskliga utvecklingen togs för omkring 40 000 år sedan. Beviset skulle vara de fantastiska grottmålningarna i Sydeuropa plus t ex begravningsritualer och prydnadsföremål. Med friskt mod föreslog en del att språkförmågan fulländats i samma veva.Som Berg med eftertryck framhåller, är detta ett uttryck för grav eurocentrism. Målningarna gjordes av helt nyinvandrade människor, som i sitt mentala bagage lär ha medfört både ett rikhaltigt språk och en förmåga till konstnärligt skapande.Lasse Bergs skildring av sentida förändringar i människors levnadssätt färgas starkt av hans beundran för sanfolken i Kalahari, av vilka vissa grupper ända in i vår tid levt som samlare/jägare. Dem ser Berg — säkerligen med rätta — som de bästa nu levande modellerna för vårt arts evolutionärt sett "normala" levnadssätt. Likaledes med all rätt framställer han jordbrukets och boskapsskötselns uppkomst som en långt ifrån odelad välsignelse. Jämfört med andra källor framstår emellertid hans skildring som inte så lite idylliserande. Få av de värden, som dagens människor sätter högst, var ens påtänkta i de "traditionella" samhällena. Berg påpekar själv att i en viss grupp av sanfolk var risken att mördasþf> ungefär lika stor som i de kriminellt mest belastadeamerikanska storstäderna. I vissa traditionella stammar i Amazonas är det ännu värre. Det är svårt att se sådana samhällen som förlorade paradis.Det finns faktiskt även en del and­ra motsägelser i Bergs framställning. Exempelvis avrättas den s k savannhypotesen först summariskt, för att lite senare presenteras, låt vara utan etikett, som en god bild av den miljö i vilken en väsentlig del av människolinjens evolutionshistoria ägt rum. Vissa av de intervjuade forskarnas uttalanden är svåra att få att stämma med vad högst desamma skriver i sina böcker — som rimligen avspeg­lar deras genomtänkta uppfattning bättre än de ord som yttras undernågon eller några timmars samtal. Pedanten hittar faktiskt dessutom en hel del slarvfel i texten.Läs gärna Lasse Bergs bok, för den är innehållsrik, har många fräscha infallsvinklar, är lättillgänglig och prydlig samt behandlar den kanske djupast berörande av alla tänkbara historier: hur vi och baravi bland alla jordens arter blivit så mångsidigt kompetenta att vi (nåja, en del av oss) skriver Iliaden och skickar folk till månen, börjar förstå vår arts tillblivelse och fruktar dess undergång. Men kom ihåg att det är en bok med starkt personlig prägel, påverkad av författarens drömmar om en värld bättre än den som han sett omkring sig under sitt omväxlande liv. Måtte han skriva en bok där han skildrar det Afrika som han har så djup insikt i och som han har så mycket viktigt att berätta om.