Jag såg den Oscarnominerade Winter’s bone i förra veckan, en utmärkt och skakande film om vanmäktigt liv på amerikansk landsbygd där fattigdom och arbetslöshet tvingat fram kriminalitet och hårdhet hos människorna som lever där. Filmen borde ha plockat hem ett par statyetter minst, men gjorde det inte. Författaren till romanen som filmen baseras på, Daniel Woodrell, myntade för femtontalet år sedan begreppet country noir om sina böcker – för att skilja dem från de mer urbana, hårdkokta romaner de ofta jämfördes med.
Nu har termen också letat sig in i svensk kultur, i synnerhet genom att förlaget Natur & Kultur valt att lansera Ola Nilssons nya roman Änglarna som en ”svensk country noir”.
I en text av TT Spektras Sara Ullberg (publicerad på unt.se 15/2) påtalar Nilsson själv svårigheterna i att överta termen, eftersom de (klass)samhällen som skildras i amerikansk respektive svensk glesbygdslitteratur skiljer sig radikalt från varandra. Och man kan naturligtvis diskutera hur applicerbart begreppet är på svenska förhållanden, men än mer relevant borde det vara att fråga sig varför berättelser om livet på landsbygden över huvud taget måste förses med polariserande etiketter?
Bilden av svensk glesbygd tecknas nästan undantagslöst utifrån två alternativa former: glättig buskis eller brutal svärta. Fastän vardagen där går i precis samma gråskalor som den i Stockholm.
”Mitt nya hem används ibland som ett skällsord i media, i alla fall om man lyssnar noga: norra Västerbottens inland, en plats där inget händer för arbetslösa inavlade skoterfamiljer.”
Rösten är Monas, en av tre huvudpersoner i Anton Marklunds debutroman Djurvänner. Det är inte otänkbart att också Djurvänner skulle ha kunnat lanseras som en country noir; det tragiska öde som drabbar den 17-årige autistiske Johannes när en väskstöld går överstyr är svart så att det räcker och blir över.
Omvärldens oförmåga att förstå Johannes belägenhet, svårigheterna i ett instängt byliv finns där – ”inget för en landsbygdsromantiker”, skriver DN:s Sverker Lenas i sin recension (26/1).
Men Mona har mer att säga om den by utanför Boliden där hon för kärleks skull har valt att bosätta sig: ”Jag vet bara att det finns något annat här. Något som inte gills när man använder ord, men som när man upplevt det inte kan slå ifrån sig.”
Hon tycker om platsen hon bor på. Inte för att det är någon paradisisk idyll, utan för att glesbygden precis som alla andra ställen är en plats där man får ta det onda med det goda.
I romaner som Marklunds och Ola Nilssons är detta en självklarhet. De skriver om landsbygden för att de vet något om den, känner den. Om man som läsare sedan inte gör det, vilket till exempel Lenas inte tycks göra, verkar det påfallande enkelt att missa den mångsidiga skogen för alla svarta trän.
Livet på landsbygden, det helt verkliga utanför fiktionens ramar, har nyligen debatterats på några av landets kultursidor, med upprinnelse i Po Tidholms tankar om landet som en särdeles lämplig plats att uppfostra barn på (DN 24/1).
Tidholm är en av extremt få att beskriva den sociala kontroll som präglar livet i små samhällen som något positivt, som ett sammanhållande kitt där barnen fostras in en gemenskap, ja, lite grann som i det afrikanska ordspråket: It takes a village to raise a child. Ann Heberlein svarade Tidholm med konstaterandet att människor på landet är inskränkta. Efter en kort tid på Österlen flyttade hon och familjen tillbaka till Lund, ”där det är tillåtet att tro att man är något” (DN 28/1).
Men medan medelklassakademikerna velar mellan att bosätta sig på den genuina landsbygden i hopp om att bli mer genuina människor, och att stanna i den upphöjda medvetenhetens urbana miljöer, fortsätter människor på landet att leva sina liv, rätt långt från dessa fantasier.
I såväl Hundarna som Änglarna, de två första böckerna i en planerad trilogi, skildrar Ola Nilsson dessa liv med lyhördhet och skärpa. Hans språk är sparsmakat och ytterst effektfullt i sin lågmäldhet.
Båda romanerna präglas av en filmisk estetik (det är inte svårt att föreställa sig att också hans berättelser kan få ta form på vita duken, som en svensk släkting till Winter’s bone), men där den första genomsyrades av skildringar av olika tillstånd, av rum nästan utskurna ur tiden, av ett slags dallrande, stillastående utsnitt av mänskligt liv, har Änglarna mer driv i berättelsen.
Två större berättelser, den om Anders och den om Anna, skrivs parallellt och endast en lös förbindelse håller dem samman.
Tematiskt är de desto närmare, i skildringen av särlingars liv i samma lilla norrländska samhälle, där kärlek och tragik ligger tätt, tätt intill varandra.
Nilssons romaner har mycket gemensamt med Marklunds debut, men hos Nilsson får det trasiga och hårda betydligt större plats än hos Marklund som på det stora hela beskriver en mer välartad, skötsam arbetarklass.
I Winter’s bone skildras människor som i USA går under epitetet ”white trash”. Det är ett begrepp som allt oftare också används om (delar av) den svenska arbetarklassen.
Jag avskyr begreppet. Det är nedsättande och avståndstagande, och innebär ett förfrämligande av människor som vore de fundamentalt annorlunda än oss ”civiliserade medborgare”. Att använda glåpord om människor av annan etnicitet är med rätta tabu i de flesta sammanhang, men att sparka nedåt på klasstegen är märkligt oproblematiskt.
Ola Nilssons, Anton Marklunds och andras romaner utgör viktiga nyanseringar av de här unkna bilderna av småkriminella och obildade lantisar. Men om vi som läser dem envisas med att betrakta det som fascinerande inblickar i något exotiskt, otäckt ”Annat” är det en stor förlust.
Country noir är i värsta fall ett missvisande begrepp. Inte för att svärtan inte finns där, utan för att kopplingen till hårdkokta deckare à la Raymond Chandler leder oss fel.
De här romanerna, och filmatiseringen av Winter’s bone, är inga eskapistiska thrillers. De är inte den uppenbart fiktiva förströelsen för folk som gillar att roas av hårda tag. De är snarast brutal socialrealism.
Många är de som vill ha sin idylliska landsbygd att drömma om, men helst utan människorna som bor där. Så ser klassamhällets ansikte ut när det är som fulast.
Inte minst därför är det trösterikt att berättelser som Nilssons och Marklunds finns. Jag hoppas att många ska höra vad de verkligen säger oss.