Lågmält om skuld och svek
Lika uppfordrande som alltid är Hanne Ørstaviks röst i den nya romanen Prästen, skriver Catrin Ormestad. Men ibland är symboliken övertydlig och det expressiva språket tippar över i det melodramatiska.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När Ellen Mattson och Hanne Ørstavik sammanfördes på Kulturhusets författarscen tidigare under hösten för att prata om sina nya böcker, Splendorville och Prästen, konstaterades det bl a att de är två författare som oftare skildrar vänskap än kärlek, vilket Hanne Ørstavik förklarade med att det är litterärt mer givande att skildra ett existentiellt möte än ett erotiskt. Sådana har förvisso stått i fokus i flera av hennes böcker, inte minst i de två senaste, Vecka 43 och Prästen.
Likheterna mellan de båda romanerna är påfallande. Båda utspelar sig under en vecka och båda handlar om kvinnor som söker efter äkthet och sanning, något som inte bara är tomhet och ord, och för vilka relationen till en äldre väninna tvingar dem att söka en ny riktning i sina liv. Och båda utspelar sig förstås i den karga, nordnorska utmark som Hanne Ørstavik återvänder till i roman efter roman.
Ödesdigra konsekvenser
Prästen handlar om trettiofemåriga Liv som hastigt avbryter arbetet med en doktorsavhandling i teologi i Tyskland när hennes närmaste väninna Kristiane begår självmord. Hon tar i stället jobb som komminister i en liten församling i Nordnorge. Ett år förflyter, med högmässor och möten med församlingsmedlemmar. När en ung kvinna på orten tar livet av sig rör det emellertid upp starka känslor i Liv.
Skuld och svek
I sin yrkesroll förväntas hon vara ett stöd för flickans familj men hon har svårt att nå fram till dem, och när även Maja, dottern till en god vän, visar suicidala tendenser drar Liv sig undan i stället för att försöka närma sig henne, något som får ödesdigra konsekvenser.
Prästen är en lågmäld berättelse om skuld och svek och om det ansvar som vi har gentemot våra medmänniskor. För ovanlighetens skull berättar Hanne Ørstavik i jagform, och hon lägger en stark betoning på Livs tankar och reflektioner. Mest av allt påminner boken om en lång inre monolog. Samtidigt är berättelsens struktur mer komplicerad än vad som kan tyckas, med inte mindre än tre olika nivåer.
Sameuppror
Förutom berättelsen om Livs tillvaro i det nordnorska samhället finns där tillbakablickarna på hennes vänskap med Kristiane i Tyskland, liksom historien om ett blodigt same-uppror på 1800-talet, om vilket Liv velat skriva sin doktorsavhandling. Som hon uppfattar händelsen reste sig samerna mot den norska kolonialmakten sedan de fått Bibelns ord i sin hand — ord som sade dem att tro kan försätta berg och att inför Gud är alla lika. Själv har Liv emellertid förlorat tron på att det som är viktigt i livet över huvud taget går att klä i ord, eller att det med talets hjälp går att nå fram till andra människor. Tvärtom tycks orden få avstånden mellan människorna att bli allt större. De lade sig som krossat glas mellan henne och Kristiane, och när Liv
håller sin allra första predikan i församlingen reser sig folk och går.
Altruism och egoism
I likhet med de flesta av de ensamma, vilsna, tedrickande kvinnor som Hanne Ørstavik berättar om i sina böcker befinner sig Liv utanför livet, betraktar men deltar inte, talar men blir inte hörd, längtar efter närhet men förmår inte släppa någon inpå sig. I Prästen visar Hanne Ørstavik återigen hur skickligt hon gestaltar detta liv inuti glaskupan, och hur varsamt hon förmår utforska de sprickor och förkastningsbranter som finns också mellan människor som förmodas stå varandra nära.
Scenerna som visar Livs oförmåga, eller ovilja, att närma sig den stumt olyckliga tonåringen Maja är gestaltade med ett absolut gehör för det mänskliga dilemmats paradoxala glidning mellan altruism och egoism. För sig själv upprepar Liv att det enda hon vill är att "förbinda ett sår" — vara till hjälp för någon som har det svårt, ändå är hon oförmögen att göra just det. Minst av allt klarar hon av att förbinda sina egna.
Mindre helgjuten
Som alltid hos Ørstavik bildar också naturen, det karga, nordnorska landskapet, en effektfull fond till intrigen, genom att fungera som en reflektion av ödsligheten och tomheten i karaktärerna.
Prästen känns dock mindre helgjuten än t ex Tiden det tar och Kärlek. Övergångarna mellan de olika lagren i berättelsen är abrupta och långt ifrån friktionsfria. Symboliken är ibland också övertydlig, och det expressiva språket tippar stundom över i det melodramatiska. Hanne Ørstaviks röst är dock lika uppfordrande som alltid, klar och precis, och angelägen om att man skall lyssna. Och det gör man, om inte med samma välbehag som i tidigare böcker.