Lågmält om liv och död
Jörn Donner är avspänd och förtrolig när han skriver om ett tabubelagt ämne i sin tankebok Dödsbilder, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hos Jörn Donner i hans bok är infallsvinkeln mera verklighetsnära och avspänd. Han blundar inte för tankarna om att en gång förintas och inte finnas mera. I stället försöker han på olika sätt så långt det står i mänsklig förmåga föreställa sig både tiden innan och efteråt. Han resonerar kring döden, så som den uppenbarar sig i vår vardag. Och han stannar även till vid alla de sammanhang där döden är ett ofrånkomligt inslag. Vid allt från krig, terror, våldet i samhället, olyckor och självmord till det stilla insomnandet som en del är förunnade. Och han lägger också märke till att döden i u-länderna har sin särskilda svarta nyans. Ofta är den grå. Det finns en hel del ironi hur medkänslan gör halt vid den egna nationsgränsen i ett sådant konstaterande.
Vad Jörn Donner skrivit är lika mycket en essä och en bekännelseskrift som en dagbok när han publicerar dessa anteckningar tillkomna mellan åren 2003 och 2005. Kanske kan man också tala om spånor från en författares verkstad i den mening som Lars Gyllensten använde ordet och jämförde sin egen verksamhet med en snickare vid hyvelbänken. Det skall också sägas att även om allvaret dominerar i dessa dödsbilder, är det samtidigt en mycket livsbejakande bok. Författaren sticker inte under stol med sin kärlek till livet och sin glädje över att finnas till. Det är nyfikenheten och lusten att leva som är hans drivkraft, också när han närmar sig det här ämnet.
Givetvis har intresset inte så lite att göra med den egna belägenheten som man, 70+, just inbegripen i sitt eget åldrande. Det är de egna erfarenheterna och minnena som både är utgångspunkten för och håller samman hans bok. Så öppet personlig har han varit förr. Till exempel i boken Varför finns jag till? från 1998, som har en del likheter med den nya volymen. Såväl Estoniakatastrofen som tsunamin i Thailand julhelgen 2004 hör till det som åberopas, när Donner behandlar sitt ämne. Men även Hitler, Stalin, Mao, massmordet på armenier 1915 och folkmorden i Kambodja och i Afrika är givetvis ofrånkomliga inslag i denna exposé över dödens olika ansikten. Och då inte minst när det handlar om dess olika sätt att vara närvarande inslag i olika länders självbilder. Här skiljer sig Finland markant från Sverige. Medan vi levt i fred har vårt östra broderland i sitt närminne från 1900-talet två krig med över hundratusen stupade och mångdubbelt fler invalider.
På ett mera alldagligt plan ligger de avsnitt som handlar om begravningsceremonier, testamenten och även skilsmässor, som åtminstone för en del kan ha likheter med de avbrott i livsföringen som någon parts frånfälle kan innebära. Men här handlar det ibland också om känslor vilkas våldsamhet, som Donner ser det, kan gå ut på att hos de egna barnen eliminera minnet av den andre. Också det ett slags död. I ett av de allra intressantaste inslagen berättar författaren om sitt eget skrivande, en verksamhet som han inte kan avhålla sig från trots att han uppnått det gängse pensionsstrecket. I den avräkning som hans bok utgör ges dock författarskapet inte något särskilt högt betyg på skalan meningsfulla aktiviteter. Men i rättvisans namn skall sägas att det får just inte någonting annat heller. Ändå kan han inte hålla sig borta från tangenterna. Den mening som likväl finns, handlar om arbetsdisciplin och om "att ha öppna ögon som försöker se den omgivande verkligheten". Tjechov nickar nog instämmande. Jag skriver för att övervinna tystnaden, säger Donner, och det får väl sägas vara en anledning så god som någon.
Lika lite som någon annan som varit inne på och behandlat frågorna om ålderdom, om hur livet skall levas eller om döden, har Jörn Donner några entydiga svar att ge. Dels för att han tror att en alltför rationell tillvaro är omöjlig, dels för att människan enligt hans mening styrs av så många dunkla krafter att var och en får nöja sig med vad han vill kalla en livsdröm. Med sig själv som exempel och utan särskilt stora åthävor berättar Donner om sina egna försök i den riktningen. Lågmäldheten och förtroligheten hos rösten gör hans bok väl värd att lyssna till.