I Richard Yates sista roman Cold Spring Harbor (1986) klirrar det av iskuber som bärs fram i?en lite för stor bourbon över en heltäckningsmatta. Det är söndag ? det tycks alltid vara söndag ? och utanför ligger en ljus dimma, där kluckar vågorna och långt borta hörs ett klingande barnskratt och mumlet från trötta småbarnsföräldrar. Någonstans raglar en ensam gammal kvinna in i badrummet och slår kranvatten i?sin whisky och någon annanstans är en smekmånad över och ett ungt par har sitt första riktiga gräl.
Det ligger något lågfrekvent melankoliskt över Cold Spring Harbor. Som läsare känner man hur stämningen långsamt kryper in under huden och blir omöjlig att värja sig mot. Cold Spring Harbor är Yates mest lågmälda bok men kanske också hans mest vemodiga. Den skrevs 1986 av en djupt alkoholiserad man med ett svårt lungemfysem och kanske är det dödens närhet som ger denna roman sin stämning och pregnanta stil. Det är en roman som med små, tunna andetag sprider ett sprött mörker.
Cold Spring Harbor utspelar sig under andra världskriget och kretsar kring tre karaktärer. Här finns Charles, en pensionerad yrkesmilitär som är sinnebilden för den förlorade generationen. Charles drömde en gång i tiden om att göra en storslagen krigsinsats men upptäckte då han kom till fronten att det var försent. Nu vankar han i?stället runt i sin villa i den kvava luften kring sin alkoholiserade fru med en allt sämre synförmåga. Här finns Evan, Charles son, som skulle förverkliga faderns drömmar, men som visade sig sakna ambitioner och som tidigt fastnade i ett olyckligt äktenskap. Och här finns Gloria, Evans halvalkoholiserade svärmor, som bokstavligen stinker av ensamhet och längtan efter en karls kropp.
Som vanligt i Yates romaner händer det inte så mycket i?Cold Spring Harbor, och det som händer följer ett förutsägbart förlopp. Anne Svärd påpekar i ett fint förord att det finns ett stråk av grekisk tragedi i romanen. Karaktärerna går obevekligt mot sin undergång. Men här sker det inte på det där storslagna sättet som i Revolutionary Road eller med samma psykologiska skärpa som i Eastern Parade.
Snarare finner Cold Spring Harbors sin styrka i sitt lågmält melankoliska språk, skickligt överfört till svenska av Kerstin Gustavsson, och sina uppmärksamma observationer.
Yates har en osviklig förmåga att gestalta hur människor snärjs i sig själva: i obetalda skulder, i inställda klassresor och i drömmar, som glänser på håll likt spindelnät i solen, men som när man kommer nära bara klibbar fast i handen. Allra bäst gestaltas detta i Charles som varje dag går med ett bräddfullt drinkglas till sin fru i hopp om att hon ska bli så där söt som hon en gång var på officersmässens dans. Om så bara för en timma.
Cold Spring Harbor är knappast Yates bästa bok. Jämfört med mästerverket Eastern Parade är den en bagatell men den har ändå ett stämningsläge som är så fint utmejslat att man sträckläser. Den är väl värd några timmar, inte minst för det sorgliga porträttet av den depressiva Gloria som är ett av Yates allra sorgligaste.