Lägesrapport från ett idylliskt 50-tal

Den tycks väldigt avlägsen, den värld som finlandssvenska bildkonstnären och nu också författaren Agneta von Koskull berättar om i sin i höst utgivna självbiografi Från Twenty Gold till Kent. Ändå skildrar denna prosabok en verklighet som de flesta i dag medelålders eller äldre säkert har något slags personligt förhållande till. Möjligen är boken ett vittnesbörd så gott som något på hur snabbt samhället förändrats de senaste 50 åren. Och då inte minst vad gäller familjeidealen, könsrollerna och livsstilarna.Agneta von Koskulls bok utspelas i Helsingfors under efterkrigsårens 1940- och 1950-tal. Det är under denna tid författaren växer upp i högborgerliga finlandssvenska kretsar i stadsdelen Främre Tölö. Fortfarande är det de gammaldags normerna som gäller med tjänarhjälp för barnen och i köket, en patriarkal hierarki och ett väl inrutat livsmönster för veckans olika dagar. En sista lägesrapport, kunde man kanske säga, innan de amerikanska idealen, konsumtionssamhället och de materiella värderingarna tagit över livsutrymmet.Mentala omställningarDet är denna senare fas som en annan finlandssvensk författare, Monika Fagerholm, så träffsäkert återger i sin uppmärksammade roman Underbara kvinnor vid vatten. Vad de snabba förändringarna inneburit av mentala omställningar har också många andra diktare redovisat. Den stora förtjänsten med Agneta von Koskulls bok är att den så utförligt skildrar en samhällsordning vilken i stor utsträckning är en förutsättning för dagens villrådighet, vilsenhet och kaos på snart sagt alla områden.Ändå föregriper Agneta von Koskull i flera avseenden den utveckling som redan då var på väg. Inte minst när det gäller kvinnornas villkor som förvärvsarbetande och vilka konsekvenser detta hade för det traditionella familjelivet. Och just mamman i den von Koskullska familjen har också fått det allra största utrymmet vid sidan av berättaren själv och hennes bägge systrar Renata och Catherine.Det är också den storrökande mamman Elsa som givit boken dess titel, vilken är hämtad från två av de vanligast förekommande cigarettmärkena. Men mammans dubbelarbete som både ansvarig för hemmet och anställd som kontorist hos ett rederi tar sig också mera drastiska uttryck i tilltagande alkoholproblem. Agneta von Koskull antyder sammanhangen utan att ge dem en mera ingående belysning.Över huvud taget är det här en barndoms- och uppväxtskildring, som hellre ägnar sig åt att berätta än att analysera. Det mesta av sådant som kunde likna uppgörelser med villkor av den stympande sorten eller anklagelser gentemot föräldrar som inte räcker till, har författaren lämnat därhän. I stället bygger boken på minnen och impressioner som framställs i ett för det mesta försonande och humoristiskt ljus.Att föräldrarna hade önskat sig en pojke och de äldre systrarna en hund anger på så sätt inte så lite själva berättartonen i den här självbiografin. Utan att skygga för upplevelser förknippade med vare sig sorg eller otrygghet är det ändå de livsbejakande och emellanåt trotsigt revolterande episoderna som står i främsta rummet. Det är heller inte långsökt att se hur barnsköterskan Dodo i mångt och mycket fungerade som en ljusgestalt av det livsavgörande slaget.Interiörerna från hemmet vid Appollogatan bjuder väl annars inte på några mer uppseendeväckande inslag. För de stora förändringarna svarar i stället bytena av hemhjälp och umgänget med systrarna och lekkamraterna sommartid, då familjen är på sommarnöje. Pappans arbete som redaktör på Hufvudstadsbladet finns där i bakgrunden men knappast mera. Om han också blir huvudperson för några ögonblick i samband med en hjärtinfarkt.Besök på oceanångareBetydligt rikare konturer får mamman, som vid sidan av arbetet på rederiet ställvis är verksam som radiojournalist. En av de tidigaste erfarenheterna handlar om besöket på en oceanångare, där mamman och fartygskaptenenpassar på att ha en affär, medan några besättningsmän sysselsätter sig med barnen. Men det är egentligen först när mamma Elsa glider in i alkoholism och självdestruktivitet som boken signalerar att här finns ett stoff som författaren skyggar för att närma sig.Som skildring av en barndom full av ingivelser, fantasier och en oändlig räcka av spännande upptäckter är Agneta von Koskulls bok dock en charmfull och språkligt mycket säker självbiografi. Visst kan miljöerna som återges emellanåt kännas både främmande och belägna väldigt långt borta. Ändå har det blivit en uppväxtberättelse man lär sig tycka om mer och mer ju längre den pågår.