Låg temperatur i Kall feber

Naturvetenskapens hypotetiskt oändliga möjligheter har alltid fascinerat skönlitterära författare, oavsett om det skett i form av drömmande utopisk science fiction eller i nattsvarta framtidsvisioner om vetenskapliga experiment som går överstyr. Hur kan vi vrida och vända på universum och vår plats i den här tillvaron? Hur kan vi tänja den biologiska människokroppens gränser ytterligare lite till?

Den franska författaren Michel Houellebecq satte genforskningen under lupp i den närmast kultförklarade Elementarpartiklarna (1998), och två exempel som kommit i svensk översättning i år är tyska Juli Zehs Fritt fall och amerikanska Nicole Krauss debutroman Man utan minne. Zeh skriver sin gastkramande thriller med utgångspunkt i idéer om flervärldsteori och låter så fysiken utgöra romanens nav. Krauss roman handlar om en man som efter en hjärntumör drabbas av minnesförlust och hamnar hos en läkare som, långt ute i den kaliforniska öknen, experimenterar med att låta folk byta minnen med varandra.

Det är symptomatiskt för de naturvetenskapliga experimenten att de i fiktionens värld sker på en undanskymd plats. Så är fallet också i Jerker Virdborgs nya roman Kall feber, där blodforskaren Karin Ryd får anställning i den berömda forskarstaden som saknar både namn och geografisk hållpunkt (annat att den ligger långt bort från resten av civilisationen).
I denna labyrintiska stad lever och verkar man i siffer- och färgkombinationer. Karin blir chef för en avdelning på 24:e labb röd, där hon jobbar under framgångsrika Ann Frisén. När hon anländer är saker inte som hon förväntat sig, lägenheten är mindre, kollegernas arbetsrum har bättre utsikt och forskningsanslagen når inte upp till de nivåer hon hoppats på. Karins avundsjuka på kollegernas fördelar får henne att iscensätta ett flertal sabotage - som märkligt nog aldrig riktigt följs upp i romanen.

Forskarstaden är en förbryllande plats. Gruppsexorgier på undanskymda platser flimrar förbi här och var, ofta ganska omotiverat, och nere i en källare huserar tre ungdomar som sett henne mixtra med provrören. De vill att hon förser dem med godis och dvd-spelare, men framförallt att hon hjälper dem att befria de uppstoppade djur som smyckar en av entréerna.
Absurditeterna avlöser varandra, men den gåta som innehar huvudrollen är också den som gett namn åt Virdborgs roman: den kalla febern. Så kallas den, sjukdomen som ingen talar högt om, men som tycks sprida sig som en löpeld och som initialt inte ger några andra symtom än väldigt låg kroppstemperatur. Hur farlig är den egentligen?

På klassiskt dystopiskt manér - främsta inspirationskällan uppges vara Karin Boyes Kallocain (1940) - skildrar Jerker Virdborg en värld som förlorat kontakten med verkligheten, där lojaliteterna och hemlighetsmakerierna blivit viktigare än hälsa och sanning, där makt utövas med dold dagordning.
Virdborg har en rak enkel stil, kapitlen är effektfullt korta och kärnfulla. Men enkelheten sker också på bekostnad av komplexitet i både intrig och karaktärer. Man får inte veta tillräckligt mycket om någonting för att egentligen förstå.
Vad är det som driver Karin Ryd? Vad får henne att så fort hon anlänt till sin nya tillvaro genast börja sabotera för sina kollegor? Hur kommer det sig att den absurda världen som finns innanför väggarna till forskarstaden på ett sätt är så självklar för henne?
Man får inte heller någon egentlig kunskap om vilka mekanismer som ligger till grund för detta isolerade experimentlandskap, vad som gör att det är så attraktivt att söka sig till och så omöjligt att lämna när man väl kommit dit.

Virdborg är mästerlig när det gäller att vagga in läsaren i en orolig sinnesstämning, men att skriva en hållbar story lyckas han sämre med i Kall feber. Den enda intrig som egentligen biter tag är den hetsjakt på Ann Frisén, som Karin startar efter att i smyg ha bevittnat hennes hemliga laborationer. Här paras Karins vilja att vinna egna fördelar med driften att söka sanningen på kalla feberns gåta. Det är i sammanblandningen av sanningssägarpatos och framgångslusta som det kraschar för Karin, men trots att hennes panik är insiktsfullt skildrad och lätt att känna också för läsaren, är det alltjämt svårt att se vad som lett henne dit.
I Kall feber finns alla förutsättningar för att skapa en riktigt angelägen och spännande roman, men Jerker Virdborg väljer det återhållsamma berättandets estetik och låter det förklarande, psykologiska djupborrandet utebli. Trådarna hänger löst i luften och temperaturen i Kall feber förblir oroväckande låg.

Låg temperatur i Kall feber

Jerker Virdborgs nya roman är en dystopisk skildring av ett forskarsamhälle som gått överstyr. Men Kall feber saknar trovärdiga psykologiska djup, anser Therese Eriksson.