Om det i den svenska samtidslitteraturen pågår en kulturkamp mellan klasserna är det ingen tvekan om vilken som leder. Arbetarklassen framstår som mycket mer komplex, intressant, ja – intelligent – än den bildade rut- och rotborgarklass vars existentiella kriser sällan sträcker sig längre än till knakande äktenskapsfogar och en allmän känsla av tomhet. Var tog den diskreta charmen vägen?
Det är svårt att avgöra om Jack Hildén med sin debutroman "Vi, vi vaktmästare" jämnar ut oddsen eller ytterligare bekräftar obalansen. Ett är dock säkert: arbetarklassen framstår där som precis lika trist som någon annan.
Visst, vi ser allting genom den unge medelklassmannen Eskils naivistiska prosa. Han jobbar tillfälligt som vaktmästare på Nordens affärer. Snart ska han vidare. Ut och backpacka. Bli svensklärare. Han är uppvuxen med ett hem fullt av böcker, och på lunchen vill han helst dra sig undan och läsa. När arbetskamraterna lämnar tv-rummet byter han från fyran till Svt. Ja – ni fattar.
Han är rätt outhärdlig. Inte för att han läser och gillar public service, utan för kombinationen av medveten kritik uppåt ("De rikas skuld är påtaglig / Man tänker inte på det i början, / men den är ständigt närvarande, hela stämningen bygger på deras nöjda miner gentemot varandra och de ursäktande minerna mot oss") och omedvetet förakt nedåt. Kamraten Tomas har osofistikerat ”kynglinghår” (tre centimeter långt, precis så att det står upp av sig självt) och små ögon, som på nära håll får Eskil att överväga hjärnskada. Genomlysningen av jaget är skarp, kylig och blottläggande.
Men hela bilden av kollegerna kan inte skyllas på honom. När det kommer till rasismen (romerna borde ha nackskott), sexismen (sydamerikanskorna har ”kuksugarläppar") och den fullkomligt ointelligenta dialogen ("vadheterdet...") är det författaren som lägger fram fakta. Det gränsar till välbekant karikatyr.
Nej, det pågår ingen litterär kulturkamp, det var bara en retorisk inledning av recensionen. Och fiktivt klassförakt är ingenting dåligt i sig. Det kan föda guldkantade neuroser, kolla på Evelyn Waugh – eller, i närtid och på andra sidan den ideologiska skalan, Johan Jönsson. Men om föraktet, oavsett om det är berättarens eller författarens, leder till att för handlingen centrala personer inte bara framställs som osympatiska utan också ointressanta riskerar verket självt till sist att bli det. Att jaget och cheferna på våningarna upstairs är precis likadana som dem på marken skapar kanske ideologisk balans, men det hjälper inte litteraturen.