Laddade, sensuella debutdikter

Räknar man in alla uppländska författare som givit ut skönlitterära böcker under året blir de tillsammans ett 25-tal. Då finns både LundeQ-pristagaren Torsten Ekbom med. Liksom lyrikerna, alltifrån Karl-Gustaf Hildebrand och den till Uppsala härom året inflyttade Krister Gustafsson till debutanten nu i höst Ann Ståhlberg.Men också den allra färskaste av dem alla, Uppsalapoeten Anneli Östlund, som i dag ger ut sin första diktsamling. Den heter Träd in till mamma och inleder Edition Eddas nystartade serie för debutanter, Edda Entré.En handfull motivkretsarAnneli Östlund gör som författare gärna brukar när de passerar tryckvallen. I sitt dikthäfte prövar hon förmågan hos sitt instrument för att se hur långt det bär. Det betyder dikter på säker mark men också försök att bryta nya vägar.Ändå är det en tämligen sammanhållen bok hon lämnat ifrån sig koncentrerad till en handfull motivkretsar.Inledningsvis finns en svit Uppsaladikter från den varma årstiden där inte minst den gröna stadsmiljön träder läsaren till mötes. Det börjar med Carl von Linné och dennes import av plantor och frön utifrån. Därefter gör hennes poesi nedslag bl a i Engelska parken och på gräsmattan utanför Psykologiska institutionen vid Trädgårdsgatan för att till slut hamna i ett sommarminne med en cykeltur från Ekoln när "skyfallet överraskade".Att just blomsterkungen Linné och dennes intresse för växter från andra världsdelar apostroferas vill man gärna sätta i samband med Anneli Östlunds egen bakgrund som adoptivbarn från Korea när hon var ett år. Det är ett välfunnet sammanhang i den av så många nationaliteter sammansatta invandrarstaden Uppsala. I ett par dikter förlagda till just Korea varieras temat ytterligare. Men här står i stället frågan om att vara hemma eller borta i förgrunden.Ett annat motiv i diktsamlingen handlar om svensk sommar ur ett skärgårdsperspektiv. Här finns både sensualism och en starkt bejakande livskänsla. Men samtidigt infinner sig även en samhällskritisk ton som riktar sig mot de krafter som får människor att glömma sina genuina behov för den kortsiktiga framgångens skull. Allra bäst är dock svitens avslutande dikt som skildrar ett återbesök sent på hösten i samma omgivningar:Pjäsen har vänt blad; novemberverandanär en tom scen. Som blyga artister smygervi.Påfåglar utan stjärtfjädrar.ändå — liksom svävande; blå kurvor,linjerna i en tavla av Matisse.Sommarens tankstreck i våra vinterjag.Några dikter i boken misspryds av en övertydlighet som har författaren inte hunnit stanna ordflödet i tid eller inte helt vågat lita på språket fullt ut. Vid ett par tillfällen får också korrekturläsningen sägas vara lite bristfällig. Annars är det i dikterna tillägnade adoptivmamman som Anneli Östlund når allra längst den här gången. En av dem utspelas i Rotterdam och rymmer åtskilligt av åskådlig atmosfär.Mest laddad är dock den avslutande diktsviten Handen genom håret som återger känslorna vid mammans cancersjukdom och gradvisa borttynande. Här är starka känslor i omlopp samtidigt som dikten stannar till vid de olika avskedsfaserna. Det är en poesi som inte skyggar för vare sig sorgen eller saknaden och som därför får ett så äkta och uppriktigt uttryck.Fungerande balansI dessa dikter har Anneli Östlund dessutom hittat en mycket fruktbar och väl fungerande balans mellan minnesutsnitt och upplevelser vid sjukbädden. Därför blir den samhörighet med en människa som stått poeten mycket nära ett slutackord som stannar kvar länge efter det man lagt ifrån sig den här diktsamlingen. Och det skickliga handlaget med de erfarenheterna gör att man gärna vill läsa nya dikter av Anneli Östlund snart igen.