Alla har väl tänkt och känt det låga någon gång: ”Jag kände den här personen innan du gjorde det, jag var viktig i hans eller hennes liv före dig och det kan du aldrig ändra på.” Svartsjukan är en missunnsam form av hybris, den som tornar upp sig när någon annan blir viktig för någon vi älskat. Men högst mänsklig och acceptabel så länge de fria fantasierna nöjer sig med att vara just det.
För den namnlösa huvudpersonen i Christine Falkenlands nya roman Sfinx, är det kända och tänkta dock inte tillräckligt. Den blandning av aversion och nyfikenhet hon känner mot sin exmakes nya hustru, Claire, växer sig snart till regelrätt besatthet. Det är många år senare, hon har själv hunnit få en högt älskad dotter med en annan man som lämnat dem av rädsla för ansvar, men när hon börjar pilla i såren efter sin första kärlek och make Felix går flödet inte att hejda. Med en tilltagande maniskhet skriver hon brev efter brev till Claire, som alla i stort sett går ut på att leda i bevis att Felix dels var hennes första, dels inte alls är den goda människa Claire tror.
Sfinx är en monolog i brevform. Claire kommer aldrig till tals. Inte Felix heller. Med oerhörd pregnans och psykologisk skärpa tecknar Christine Falkenland ett porträtt av en kvinna som verkar fullständigt galen och alldeles begriplig på samma gång. För det måste sägas på en gång: att helt avfärda det här berättarjaget går inte. Förmodligen har det att göra med hur nära Falkenland kryper henne, hur oemotsagd hennes världsbild tillåts bli. Intimiteten och uppriktigheten skapar ändå ett slags ohelig allians med läsaren, och hur ogärna man än vill heja på någon som stryker runt i sin exmakes trädgård och planerar komma åt det äkta paret via deras son, så kommer jag gång på gång på mig själv med att hoppas att hon ska få sin upprättelse. I någon form.
Besatthet fanns det rikligt av också i Falkenlands förra roman Vinterträdgården (2008), när den 40-åriga förskolläraren Laura oförhappandes blev förälskad i den yngre Shahrzad, mamma till ett av barnen på dagis. Men det som där visserligen var en stundtals besvärande fixering, handlade på det stora hela om att älska och göra gott. Vinterträdgården präglades av ett ljus som är ovanligt i ett författarskap som annars rört sig i de mörka bråddjupen och de sjaskiga känslornas landskap.
Falkenland är inte för inte något av en kultförfattare för de läsare som dras till det dunkel som hon delar med några av sina generationskamrater, som Carina Rydberg och Mare Kandre till exempel. Med självdestruktivitet, ångest och kärlekssmärta som ledmotiv är det inte konstigt att Falkenland under 1990-talet blev något av en fixstjärna på indietjejens blåsvarta himmel.
Och nu är hon där längst in det mänskliga psykets mörka vrår och rotar igen. Och det med den äran. Det är en bedrift att få en berättelse som skildrar en fullständigt gränslös individ att kännas så återhållen. Kvinnor som går fullständigt bärsärk av svartsjuka eller som identifierar sig med andra kvinnor på ett sjukligt sätt är någotsånär vanliga motiv i populärkulturen – tänk på Glenn Closes kaninkokande karaktär i Farlig förbindelse eller Jennifer Jasons Leighs copycat Hedra Carlson i Ensam ung kvinna söker. Men där dessa filmer hade sin grund i thrillerns klassiska spänningsmoment, undviker Falkenland att trycka på de uppenbara knapparna.
Det är inte vad den här kvinnan kommer eller inte kommer att göra mot Claire som driver läsaren vidare, inte om hon ska göra verklighet av sina hot eller inte. På det sättet är Sfinx en helt ospännande roman – ibland nästan tradig – eftersom dramaturgin får stryka på foten till förmån för inifrånskildringen av ett skadat psyke.
Å andra sidan behöver Christine Falkenland ingen rafflande intrig för sin roman. Den verkligt kusliga faran är känd för läsaren redan från början genom titeln – Sfinx. I den grekiska mytologin var sfinxen en kvinnlig, ondskefull demon som vaktade ingången till staden Thebe där hon ställde en gåta till dem som ville passera. De som inte kunde svaret fick plikta med sina liv.
Det är tillräckligt hotfullt att fundera på vad som händer med Claire om hon inte kan eller vill svara på frågorna i alla dessa brev.