Kvinnoliv i elva stationer

"Trevlig" är ett omdöme som kanske kan te sig lite ljumt, eller till och med nedlåtande, ändå finns det knappast något bättre ord för att beskriva Margaret Atwoods senaste till svenska översatta bok, Leva i synd.
Till en början ter sig boken främst som en novellsamling, men snart inser man att de olika scenerna i själva verket bör betraktas som kapitel i en större berättelse om en kvinnas liv. I elva löst sammanhållna tablåer eller kapitel får vi följa huvudpersonen Nell och hennes familj genom livets olika faser. Vi möter henne första gången som elvaåring när hon är i färd med att sticka en sparkdräkt åt sin ofödda lillasyster. Graviditeten har tagit hårt på mammans krafter och Nell har därför tagit över en del av hushållssysslorna. Senare hjälper hon också till med den nyfödda. Systern visar sig vara ett känsligt barn som växer upp till en komplicerad kvinna, och Nell fortsätter att ta hand om henne, upp i vuxen ålder.

Om det är något som skulle kunna beskrivas som ett genomgående motiv i boken så är det just detta det omhändertagande och vårdande draget i Nells karaktär. Det är det som håller ihop de fragmentariska nedslagen i hennes liv. Hon tar inte bara hand om sin syster och sina åldrade föräldrar, utan också sin älskares före detta hustru och hans barn, samt alla djuren på den gård som de köper tillsammans.

Det som framför allt utmärker boken är dess porösa struktur. Till en början läser man med en stigande otålighet, i väntan på att något skall "hända", men det gör det inte. Nell går igenom en tonårstid som är besvärlig utan att vara alltför traumatisk, utbildar sig och börjar jobba som förlagsredaktör. Genom sitt arbete träffar hon Tig som råkar vara gift, och dras in i komplikationerna med hans före detta fru Oona. Skilsmässan är sårig, och Nells relation till Tigs barn är inte heller enkel. Men allt eftersom tiden går hittar de ett sätt att leva tillsammans. Samtidigt behöver Nells syster mer och mer stöd, och hennes åldrade föräldrar allt mer omsorger.
Titelnovellen, som beskriver hur Tig och Nell köper sin gård, är ett gott exempel på Margaret Atwoods berättarstil och på den säregna stämning som genomsyrar boken. Där beskriver hon i detalj livet på landet, hur de rustar upp huset, odlar grönsaker och skaffar djur. Varken Tig eller Nell har någon tidigare erfarenhet av lantbruk, och de betraktas med misstro av bönderna i trakten. Och visst rymmer deras kor hela tiden, flaskorna med hemgjort öl exploderar, och de blir tvungna att avliva baggen som svartsjukt stångar Tig av kärlek till Nell, men på det hela taget är det en lycklig tid - även för läsaren, som önskar att berättelsen aldrig skall ta slut.

En intressant detalj med Leva i synd är att det inte är de stora eller avgörande händelserna i Nells liv som Atwood väljer att fokusera på. Att Nell är gravid får vi till exempel veta i en bisats, och vad som händer med barnet blir aldrig riktigt klart. Däremot ägnar Atwood ett helt kapitel åt att beskriva hur Nell skaffar häst. Ett annat exempel är Tig, Nells partner och stora kärlek, som är ytterst rapsodiskt beskriven, medan vi däremot får veta det mesta om hans excentriska exfru Oona. Eller fastighetsmäklaren Lillie, en fullständigt ovidkommande karaktär.
Margaret Atwood har med andra ord tillräckligt mycket självförtroende och auktoritet för att inte rätta sig efter den konventionella biografins förväntningar. Tålmodigt väver hon sin historia som vecklar ut sig likt en matta i varma jordfärger, och nästan utan att man förstår hur det gått till har konturerna av ett helt liv tagit form, fyllt av både svårigheter och glädjeämnen, som liv är mest. Det skulle ha kunnat vara ditt eller mitt liv hon berättar om, och därför är det så sympatiskt.

Leva i synd är i alla händelser en allt igenom njutbar berättelse, full av värme, humor och klokskap, och skriven med både lätthet och auktoritet. Det är kanske inte någon milstolpe i Margaret Atwoods författarskap, liknande Den blinde mördaren eller Oryx och Crake, men det är sympatiskt och oavlåtligt underhållande, utan att vara ytligt.
Det är helt enkelt en av de trevligaste böckerna jag läst den här våren.

Kvinnoliv i elva stationer

Margaret Atwoods nya bok är sympatiskt och oavlåtligt underhållande, utan att vara ytligt, skriver Catrin Ormestad.