Kvinnans väg till litteraturen

Feministiskt sinnade forskare har länge och med all rätt påtalat den manliga dominansen i den litteraturhistoriska kanon, dvs listan på verk från äldre tider som tillmäts bestående värde, utkommer i ständigt nya upplagor och då och då blir föremål för avhandlingar. Fram till slutet av 1700-talet går det minst hundra män på varje kvinna i kanon. I någon mån beror det väl på att förtjänta kvinnliga författare medvetet åsidosatts men i allmänhet ligger förklaringen i att de rent faktiskt var så ytterst få, vilket i sin tur beror på de villkor kvinnor levde under förr i tiden och de sociala och kulturella strukturer som hänvisade dem till hemmets slutna värld.Inom hemmets sfärEn bestämd litteraturart stod ändå öppen för kvinnor relativt tidigt: brevet. Om man bortser från officiella skrivelser så är ett brev till sin natur personligt, ett meddelande från en privatperson till en annan och ryms därmed inom hemmets sfär som var kvinnans. Även med denna utvidgning av litteraturbegreppet tog det historiskt sett lång tid innan kvinnorna kunde hävda sig i någon större utsträckning, helt enkelt därför att så få av dem kunde skriva. Det stora genombrottet i allmän skrivkunnighet här i landet kom i och med införandet av den obligatoriska folkskolan 1842. Dessförinnan var det bara överklassens kvinnor som författade brev.Tegnérs vänEn av de stora kvinnliga brevskrivarna i Sverige i början av 1800-talet var friherrinnan Martina von Schwerin, mest bekant som Tegnérs vän och musa. Som sådan framstår hon i den enda biografi som ägnats henne, utgiven 1912 av Ewert Wrangel. (Betecknande nog hittar man den uppgiften under hans namn i Svenskt litteraturlexikon 1964 medan hon själv saknas där som uppslags­ord). Att hon är värd uppmärksamhet för sin egen skull står emellertid klart när man läser en nyutkommen bok av Ingrid Elam: Min obetydliga beundran — Martina von Schwerin och den moderna läsarens födelse.Elam har gjort sig känd som kulturjournalist i Göteborg och Stockholm men är från början litteraturhistoriker med det tidiga 1800-talet som sitt forskningsfält och när herrarna Lönnroth och Delblanc på 1980-talet gav ut det stora översiktsverketDen Svenska Litteraturen medverkade hon i del II med ett litet avsnitt betitlat Brevvänner. Där lyfts Martina von Schwerin fram och mängd­en av brev från och till henne omnämns — det rör sig om flera tusen i båda riktningarna. Sedan Elam lagt journalistiken på hyllan har hon återvänt till temat brevvänner, grävt djupare i arkiven och breddat sin litteratursociologiska beläsenhet.Ledigt skrivetResultatet har blivit en ledigt och trevligt skriven bok som placerar in huvudpersonen i ett litteraturhistoriskt sammanhang som inte bara omfattar brevskrivandet utan även brevromanens historia från 1740 och framåt. Ibland försvinner den vittra friherrinnan ur bilden som i stället vidgar sig till stora historiska panoraman, huvudsakligen byggda på handboksfakta men uppmålade med breda penseldrag och sinne för karakteristiska detaljer.Året 1740 inleder ett appendix över Viktiga år i bokutgivningens historia: då utkom den över hela Europa synnerligen populära brevromanen Pamela av Samuel Richardson som handlar om tjänsteflickan som bevarad dygd avancerar till huset härskarinna. Från Pamela går brevromanlinjen vidare till Rousseaus Julie, Goethes Werther m fl. Det var bl a sådana böcker Martina von Schwerin läste och kommenterade i sina brev till Tegnér och Brinkman, långa epistlar som ibland formar sig till regelrätta recensioner.Litterära intressenI den mån breven speglar författarinnans vardag som husmor på en herrgård på landet och mor till fyra barn förbigår Elam dem. Det är friherrinnans litterära intresse som helt dominerar urvalet.Bland annat får vi ta del av hennes reaktioner på nyutkomna böcker, utländska såväl som inhemska. På 1810-talet svärmar hon t ex för Lord Byron och diskuterar hans förtjänster. Engelsk och kontinental litteratur skaffade hon genom sina bokhandelskontakter i Göteborg, där hon var född och uppvuxen. Elam passar ofta på att framhålla Göteborg som en kulturell föregångsstad med rika utlandsförbindelser under det aktuella skedet, medan Stockholm var mer provinsiellt. Fram på 30-talet läser von Schwerin bland annat Fredrika Bremer och är ömsom positiv och ömsom kritisk till hennes romaner. Det var familje- och kärleksromanen som blev de kvinnliga författarnas domän medan den historiska romanen i Walter Scotts efterföljd ännu långt in på 1900-talet var en utpräglat manlig genre.Den moderna läsarens födelse lyder undertiteln på Elams bok, och läsarna är förstås lika viktiga som författarna för litteraturens utveckling. Den typiska bilden av 1800-talets svenska läsare är familjen samlad vid aftonlampan i vars sken pater familias läser högt för husets handarbetande och andäktigt lyssnande kvinnor och barn. Sådant passade inte Martina von Schwerin. Hon ville läsa tyst för sig själv och i sin egen takt. "Det var en verkligt radikal hållning", slår Ingrid Elam fast, "även i en så revolutionär tid som hennes."