Kvinnan kvar på kajen

Det är oss ni borde intervjua. Det var vi som lämnades hemma att ta hand om allting medan han var borta i långa, långa tider. Vi tog hand om allting och sen när han kom hem skulle vi bara släppa allt och låta honom ta över. Han var van att styra på sjön så han ville styra hemma också.
Det är den åländska sjömanshustrun Märta Olofsson som talar. Hon tycker att det är dags för forskarna att flytta fokus från sjömännen till deras hustrur, och hon talar inte för döva öron.

Maritimhistorikern Hanna Hagmark-Cooper tar henne ad notam. Under sommaren 1999 samlar hon via enkät och intervjuer in underlag från 75 sjömanshustrur på Åland.
Dessa besvarar frågor om hur det är att ha sin make till sjöss och hur livet gestaltar sig när kvinnan ensam måste ta mesta ansvaret för hem, ekonomi och barn.
Frågorna handlar också om hur det är att leva ett liv som pendlar mellan avsked och återseende, mellan ensamhet och tvåsamhet.
Sitt insamlade material delar Hagmark-Cooper in i tre grupper efter kvinnornas ålder: den första gruppen är kvinnor födda mellan 1912 och 1935, den andra är kvinnor födda 1940-1954 och den tredje är kvinnor födda mellan 1948 och 1969.

Kvinnorna är nästan alla födda på Åland (dessutom 24 i Finland, tre i Sverige och en i England). 59 av dem är gifta, sju är samboende, fem frånskilda och fyra änkor. Många har utbildning efter den obligatoriska skolan och de flesta yrkesarbetar eller har någon gång gjort det.
I den nyutkomna studien Avsked och återseende presenterar Hanna Hagmark-Cooper de resultat hon fått efter att ha bearbetat sitt insamlade material. Det har blivit en intressant undersökning av kvinnors erfarenheter av att vara sjömanshustrur i olika tider, intressant därför att den avslöjar såväl gemensamma som särskiljande drag mellan de olika generationerna.

Hagmark-Cooper redovisar öppet att utgångspunkten för henne har varit en förförståelse av sjömanshustrun som en handlingskraftig, stark och självständig kvinna som klarar sig i alla väder.
Hon är van att ta ansvar för det mesta och behöver därför inte stödja sig på en man. Hon kan till och med finna det problematiskt att dela med sig av ansvaret då mannen är hemma. Bilden av detta slags kvinna återfinns också i skönlitteraturen: Sally Salminens Katrina och Anni Blomqvists Maja är kända exempel.
Föreställningarna bekräftas i det insamlade materialet, men där ges också plats för andra uppfattningar som handlar om desillusion, besvikelse, svaghet och misslyckande.
Inte alla kvinnor ser sig som säkra och starka, tvärtom kan många känna sig hjälplösa och utlämnade i makens frånvaro. Det innebär att författaren måste modifiera sin bild av den starka och självständiga sjömanshustrun.

Fram träder i stället konturerna av ett slags kvinnors dubbelliv - ett då mannen är till sjöss och ett då han är hemma - och problemen med att balansera och jämka mellan dessa ytterligheter.
Fram träder också stora skillnader mellan de olika generationernas förhållningssätt gentemot mannens bortovaro. Inte minst handlar dessa skillnader om möjligheterna till kommunikation.
I den äldsta generationen var brev det egentligen enda sättet att hålla kontakt och det innebar att det ofta gick lång tid mellan kontakttillfällena.
För mellangenerationen blev till exempel telefonen ett vanligt kommunikationsmedel och för den yngsta kvinnogruppen har möjligheterna att mejla och sms:a haft revolutionerande betydelse.
Det går att nå varandra inom loppet av sekunder även om de geografiska avstånden är betydande.
Naturligtvis får dessa förändringar betydelse för kontakten mellan kvinnorna och männen och i förlängningen för ansvarsfördelningen och arbetsbördan mellan makarna.

Även så övergången från långfart - den enda sjöfarten på Åland fram till 1959 - till färjetrafik mellan Åland, Finland och Sverige innebär förändrade villkor.
När sjömansyrket ändrar karaktär och männens bortavaro förkortas innebär det ibland genomgripande omorganisering av vardagslivet för sjömansfamiljerna. Om dessa förändringar och många andra vittnar kvinnorna i studien.
Boken är dock dessvärre mera statistik än levande kvinnor. Som etnolog saknar jag fler och längre citat från kvinnorna själva än vad som nu erbjuds.
Jag saknar kvinnorna som subjekt och varelser av kött och blod. Jag saknar också bilder som kunnat tillföra texterna ytterligare en dimension, bilder som erbjuder läsaren andra och ytterligare tolkningsmöjligheter.
Boken är även till sitt skrivsätt lite torr och mer av krass redovisning än av spänstiga kulturella resonemang. Den lämnar mig med frågor jag gärna skulle ha velat se besvarade, till exempel hur reagerade de undersökta kvinnorna på författarens analyser? Kände de igen sig?

Men den lämnar mig också - och det är allvarligare - med känslan av att resultaten inte går att ifrågasätta. Författarens sakligt konstaterande ton lämnar inte utrymme för alternativa tolkningar.
Detta är naturligtvis allvarliga brister. Men, bristerna till trots blev jag ändå gripen av studien och kvinnorna i den.
Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig och jag måste därför konstatera att undersökningen är läsvärd och givande. Jag misstänker starkt att det är det angelägna innehållet - kvinnors egen historia - som är skälet till detta!

Kvinnan kvar på kajen

Det är en gripande studie om sjömans­hustrurnas liv Hanna Hagmark-Cooper åstadkommit med sin studie ägnad dessa kvinnor, men den ­lämnar samtidigt en hel del övrigt att önska, konstaterar Agneta Lilja.

Det är en gripande studie om sjömanshustrurnas liv Hanna Hagmark-Cooper åstadkommit med sin studie ägnad dessa kvinnor, men den lämnar samtidigt en hel del övrigt att önska, konstaterar Agneta Lilja.