Gittan och gråvargarna, Lill-Zlatan och morbror raring, Else-Marie och småpapporna är några av Pija Lindebaums mycket omtyckta böcker och karaktärer som gjort starkt intryck på många unga läsare. Så också på mig. Det är därför inte utan förväntan som jag tar mig an Lindenbaums romandebut Plats, en förtätad historia, stundtals på gränsen till det prosalyriska.
Lindenbaum skriver om en medelålders kvinna som når botten. De invanda mönstren och de artiga flosklerna, så inövade att inte ens maken märker skillnad, river allt djupare fåror inom henne. Blir allt svårare att hantera. Bara tanken på vardagens ritualer och omvårdnaden om de sina fyller henne med ett sådant motstånd att hon gömmer sig längst inne i sig själv. Sitter där hopkurad som en liten boll, skyddar det lilla av henne som tycks finnas kvar. Samtidigt som hon allt mer krampaktigt fortsätter le och spotta ur sig ännu en ramsa som överensstämmer med de sociala koderna. Allt för att inte avslöjas därinne.
En dag går det bara inte längre. Till slut räcker det inte med att sitta på toaletten lite för länge, gå vid första lämpliga tillfälle utan att det blir för besvärande – undanflykter för att få sitta där i sig själv. I fred från omgivningens alla förväntningar och krav. Flosklerna, lögnerna och det låtsade intresset för omgivningen, inklusive sin livspartner, blir till slut för mycket.
Hon rymmer från allt: mannen, den arroganta sonen, den märkliga kollegan och älskaren, väninnan. Och jobbet. När de sedan inte upphör att ringa eller sakna henne gör hon sig även av med mobilen och datorn. Stänger alla dörrar bakom sig.
Tystnaden är kompakt, går nästan att ta på. Det är som ett vakuum kring den lilla vackra grönluddiga boken. Den fristad kvinnan äntligen befinner sig i. Det är vackert så, och fullt begripligt.
Men det som jag först läst som en utarmning, ett slags utbrändhet, visar sig vara allvarligare än så. För ju längre in i berättelsen, in i ensamheten och tystnaden kvinnan kommer, desto mer skruvad framstår hon. Smygande tar sig galenskapen in. Tills den hund som hon skaffat som sin enda följeslagare plötsligt ligger där mellan hennes ben och slickar.
I ett slag tar boken en annan vändning. Maktbalansen är rubbad. Kvinnan träder ur sin offerroll och stiger fram ur texten som en manipulatör och härskare – över den allt mer plågade hunden. En hund som vet sin plats, som den ovanligt fyndiga titeln anspelar på. Liksom på kvinnan som inledningsvis så uppiggande revolterar mot sin plats i tillvaron. Och som åtminstone skenbart tycks ta kommandot över sitt liv.
Allt slutar förstås i kaos. Bokstavligen. Under en gran i skogen. På ett sjukhus. I mötet med sitt åldrade jag. Sig själv. I försoningen med det konventionella livet. Hur är otydligt. För samtidigt som kvinnan krackelerar så rämnar också Lindenbaums språk, blir allt mer fragmentariskt och svårbegripligt. Lämnar över till läsaren att tolka: den hand som gräver sig in i den lurviga pälsen.