Kvalitet för massorna

Den även här norrut berömde italienaren Umberto Eco för i sin nya essäbok Tankar om litteratur ett par resonemang kring vad han kallar "kvalitetsbästsäljare". Det är böcker som "är omtyckta även om de har en del konstnärliga förtjänster och fångar läsaren med problem eller processer som förr förbehölls elitens konst".Ecos beskrivning på en viss typ av böcker stämmer precis in på hans egen produktion, särskilt debutromanen Rosens namn som onekligen förenade avancerad klurighet, en enorm historisk bildningsapparat och massupplagor. Egentligen finns det rätt många romaner i världslitteraturen som kan sägas vara både högtstående och populära, men Eco har med sociologens och kontinentaleuropéns illusionslöshet pekat på en viktig motsättning mellan olika slags böcker och författar­ambitioner. Innerst inne vill nog väldigt många både skriva oerhört bra och därmed kanske rätt krävande litteratur och nå stora massor av läsare. Ecos egen variant av problemlösningen är mycket personlig och ovanlig, dock mindre så i Sydeuropa än hos oss.Häpndsväckande lärdomSom essäist rör sig Eco på ett område där litteraturhistoria och hans egen specialitet semiotik — ett slags ganska abstrakt studium av språk och litteratur som teckensystem — är centrum men utflykter kan förekomma åt alla tänkbara håll, naturvetenskapliga likaväl som teologiska, filosofiska och politiska. Att han förenar extrem intelligens med en häpnadsväckande lärdom och nästan datormässig minneskapacitet från de mest skilda håll märks i dessa essäer likaväl som i romanerna; däremot finns det allt en och annan som överträffar honom som elegant stilist.Som författartyp verkar han höra till dem som snarare registrerar verkligheten och sina egna fantasier nyktert och detaljerat än han låter känslor, idéer och värderingar driva på det skapande intellektet. På så vis liknar han en del av sina landsmän som Pirandello och Dario Fo. Hans folkbildarpatos rör sig alltså mer i riktning mot kvalificerad underhållning och tankegymnastik än mot djupa existentiella och sociala problem.Många uppfattar nog hans analyser av t ex den franske romantikern Gérard de Nerval, Dante eller Borges som lite snobbig elitism, men egentligen är det ett nyttigt om också specialistinriktat detektivarbete som Eco utför, dessutom med en noggrannhet och elegans som imponerar.En del andra essäer är mer lättillgängliga och brett allmänbildande, t ex de om stilen i kommunistiska manifestet — en faktor av historisk betydelse — och om "intertextualitet", dvs författares allusioner på varand­ra, de "menande blinkningarna" hos t ex T S Eliot och Joyce. Kapitlet om aforismer och paradoxer hos bl a Oscar Wilde och Stanislav Lec citerar och klassificerar ett pärlband av snärtig formuleringskonst; det sägs att det bara finns fjorton grundtyper av kvickheter, men det kan man faktiskt tvivla på inför Ecos massiva provkarta.Kulturell lekledareSjälv bekänner Umberto Eco att James Joyce och Jorge Luis Borges är de författare som han tyckt mest om och påverkats mest av. Det är ganska belysande. Han var i och före tonåren en brådmogen historieberättare på lösa lappar eller vad han kom över. I viss mån fortsätter han som en naiv och samtidigt oerhört cerebral — intelligensanvändande — kulturell lek­ledare. Det utesluter inte att han har en del att säga även om de stora strömningarna i samtiden, bl a ger han ett intressant sidoperspektiv på den italienska vänsterns hatkärlek till Amerika. Hans avspändhet i sådana ämnen kommer sig väl av att han är mer vetenskapsman än ideolog eller missionär. Han erkänner villigt att han i första hand ser till sina egna böckers intrig, inte tillnågon sensmoral. Och det vore säkert bra om det fanns lite fler av hans typ som kunde berätta kluriga och roliga sagor av något slags kvalitet.Det enorma suget efter i regel näringsfattiga eller direkt psykiskt skadliga doku- och andra såpor talar för att det skulle kunna finnas en marknad för naturbegåvade historieberättare i hans stil.