Kvalificerad norsk underhållare

Det finns gott om personer ur verkligheten i den unge norrmannen Henrik Langelands nya roman Manuskriptet, och störst plats bland dem tar professorn och succéförfattaren Umberto Eco. Han dimper ner bland litteraturvetarna på Oslo universitet och föreläser med sedvanlig pondus och humor om hur man kan dekonstruera hans klassiska romankonstruktion Rosens namn. Det är ingen tillfällighet. Hela Langelands tjocka intrigberättelse är som ett eko av Eco: samma frodiga berättarglädje och fiffighet, och samma allvarliga strävan att verkligen underhålla läsaren. Och det är lika bra att genast konstatera att projektet lyckas. Manuskriptet är barnsligt spännande samtidigt som det är ovanligt skickligt i sin till parodi gränsande beskrivning av den akademiska världen.

Langeland är själv litteraturvetare och har disputerat på Proust. Han kan både problemställningarna och jargongen, och har till exempel spunnit samman faktiska Eco-citat till en mycket trovärdig "gästföreläsning". Själva intrigen i den här nya romanen kretsar kring ett manuskript av 1600-talsskalden Petter Dass, som professor Francis Meyer kommer över och som via kluriga ledtrådar för honom vidare till en väl gömd gammal brevsamling i ett nordnorskt kyrktorn. Utöver denna hinderlöpning utsätts professorn för en blixtförälskelse i en försigkommen och vacker elev som han är handledare för.

Langeland rör sig fritt mellan en realistisk samhällsskildring med seriösa och aktuella moraliska problemställningar, den deckaraktiga jakten på de gömda breven och däremellan burleska och tydligt tillrättalagda komiska episoder. Bland professorskollegerna finns förstås någon alkoholiserad och någon extrem kuf med det passande bygdenorska namnet Truls Gløsbertøra. Bland eleverna finns de som excellerar i lärda teoretiska utläggningar och de som koketterar på klassiskt damigt sätt. Favoriteleven, superbegåvad och med invandrarbakgrund, framstår till slut som rätt normal men snarare smart och kylig än någon traditionell hjältinna.

Det moraliskt tveksamma hos Meyer - att han i hemlighet sprätter upp en brevgömma i en gammal handskrift och att han försöker inleda ett förhållande med en elev - skulle kunna bli upptakten till en klassisk tragedi där huvudpersonens hybris leder till hans undergång. Särskilt nära till hands ligger en sådan vändning när Meyer avslöjar en doktorands uppenbara forskningsfusk vid själva disputationen. Liknande episoder har rapporterats också vid svenska universitet. Men huvudpersonen här är rätt aningslös och skenhelig, och ändå låter Langeland historien klinga ut i en ganska neutral och alldaglig upplösning. Som författare är han både mångordig och mångsidig, mer jovialisk än intensiv, och utpräglat underhållande trots sin uppenbara beläsenhet och analytiska förmåga.

Langelands förra roman Wonderboy var mer glassig och sensationell och rörde sig bland nyrika IT-människor och kokainsnortare. Den nya romanen är egentligen avsevärt bättre och mer allmängiltig, med lugnare och mjukare språk. Langelands sinne för struntviktig jargong och modeord märks i en rad seminariepapper och ämnesdiskussioner; här är det en utbredd tendens i delar av den så kallade kultureliten som man serveras i skrattspegeln. Även om många detaljer - institutionens kaffekoppar, prefekternas prestigebehov, krocken mellan smal och bred kultur - används för att skapa burleska poänger, så finns här också ansatser till en seriös diskussion av humanioras roll i samhällets och individernas faktiska liv.
Och eftersom Norge och Sverige i det avseendet är varandra mycket lika skall vi nog hoppas på fortsatt ironisk och humoristisk trendgranskning från den numera rutinerade och kvalificerade underhållaren Langeland.

Kvalificerad norsk underhållare

Norrmannen Henrik H Langeland visar prov på humor, samhällsanalys och skickligt intrigbyggande i sin nya roman Manuskriptet, konstaterar Tore Winqvist.