Emir Kusturica är en filmregissör med ett öga för det komiska och absurda. Hans färggranna porträtt av lika aviga som älskvärda människor i filmer som Svart katt, vit katt och Zigenarnas tid har skrivit in honom i den europeiska filmhistorien. I självbiografin Döden är ett obekräftat rykte blir det uppenbart att det är bland de halvgalna han känner sig som hemma. Det är människorna som konstant brinner för tillvaron och aldrig säger det som förväntas av dem som får hans sympati.
Politiken var ständigt närvarande när Kusturica växte upp i Sarajevo under Tito-tiden. Hans far Murat arbetade inom den statliga administrationen och hade som partisanmedlem kämpat mot nazisterna under andra världskriget. När flera av hans kamrater hamnade i arbetslägret på ön Goli otok ökade dock hans missnöje med Tito. Emirs mamma, Senka, var orolig för att Murats Tito-kritik skulle skapa problem för familjen, och hon var inte särskilt imponerad när Emir började tala politik i samband med att han blev internationellt erkänd.
I självbiografin blir Kusturicas liv tätt sammankopplat till Jugoslaviens sammanbrott och Bosnienkrigen.
Han talar om sin besvikelse över de politiska ledarna, ilskan över Nato-bombningarna 1999, och om hur Sarajevo alltid hade potential att implodera. Och hans återkommande fråga är: ”var finns jag i denna historia?”
Sanningen är att Emir Kusturica inte kommer fram till något riktigt svar. Han lutar sig inte mot någon grandios ideologi som lovar allomfattande lösningar för sig själv eller sina medmänniskor. Han är villig att vara pragmatisk och ser till människors mer jordnära bekymmer. De serbiska bönder som hävdar att ”moral, det är det man är tvungen till” håller han högre än både Kant och Hegel.
Detta är en hållning som är befriande. Det är Kusturicas skildringar av människor som kämpar på med sina livsverk oavsett rådande förhållanden som brukar få mig att känna att världen är en bättre plats efter att ha sett någon av hans filmer. Samtidigt blir det problematiskt i en självbiografi där han trots allt är självupptagen och verkar sakna insikt om sina egna tillkortakommanden. Även om han retoriskt frågar vart hans plats är i historien, så skriver han upp sig själv som dess obestridliga hjälte. Alla andra blir på något sätt roliga sidokaraktärer som aldrig undersöks närmare.
Emir Kusturicas humor fungerar bättre på film än i bok. De ständiga upprepningarna av vissa fraser – exempelvis att han själv skulle vara sonen till Dionysos far – blir tröttsamma. Att förlaget dessutom inte verkar ha kostat på sig en ordentlig korrekturläsning av den svenska översättningen (som har översatts från franska och inte från det serbiska originalet) förhöjer knappast läsupplevelsen.
För den som har ett specialintresse för europeisk film är Döden ett obekräftat rykte intressant då Kusturica skriver initierat om sina förebilder och Jugoslaviens plats i filmhistorien. Men den som främst intresserar sig för filmskaparen Emir Kusturica – och regissörens syn på Jugoslavien – borde se hans filmer snarare än att läsa biografin.