Till att börja med: Var ligger Valsgärde? En trafikant som lämnat de stora trafiklederna norr om Uppsala och kommit in på några småvägar ser bara att slättlandet bryts av ett par kullar, några små hus och ett antal buskar. Jämfört med Gamla Uppsalas mångomtalade högar i närheten ger Valsgärde ingenting när det gäller en synlig upplevelse för oss i dag,
Sedan en tidsbestämning. Det som skedde en gång i Valsgärde hände under Vendeltiden, ungefär från mitten av 500-talet till mitten av 700-talet. Kent Andersson, som är docent i arkeologi och verksam vid Historiska Museet i Stockholm, har nu ägnat Valsgärdefynden en mycket rikt illustrerad bok om 200 sidor. Han är sedan tidigare väl förtrogen med de äldre skedena i svensk historia.
Låt mig redan nu säga att det var länge sedan jag har läst något som varit så överraskande, nära nog kusligt engagerande, som denna bok. Jag återkommer till skälen för mitt omdöme.
Vad gjorde man i Valsgärde? Det viktiga för eftervärlden är vad som skedde i samband med gravsättningarna. Man hade den uppfattningen att stormannen - ty det var honom det var frågan om - när han gick bort, vare sig han varit kung eller av något lägre rang, borde få fortsätta sitt liv som han varit van vid.
Bostäderna för de välsituerade var stora rektangulära hallar, som i ändarna gav utrymme åt boskapen. Nu ägnades därför den avlidne en grav i form av en båt, efterliknande hallen i miniatyr. Den fylldes av olika ting kring honom, förutom kläder också sådant som behövdes vid matlagningen samt dryckeskärl till måltiderna. Där fanns även rena nöjesartiklar av typen spelattiraljer samt tingestar av konstnärlig art till prydnad. Föremål som ägde en viss traditionell helgd kunde också förekomma. Hundar, hästar och jaktfalkar brukade få följa med. Föremålsrikedomen i fynden är enastående.
Bokens längsta kapitel kallas ”Inte utan mina vapen” och i det redogörs utförligt för alla de vapen man funnit i fyra av båtgravarna. Det som väntade den avlidne efter döden var, menade man i detta krigarsamhälle, inte en rofylld tillvaro utan en fortsatt framgångsrik strid.
Det är ett begränsat men typbildande antal av dessa båtar som forskarna under nu många års förlopp har kunnat studera. Förutom i den rikt illustrerade boken kan vi se många av tidens föremål i det skick som de har blivit bevarade, i Museum Gustavianum.
Vi lär oss av detta dels att dessa våra förfäder var ytterligt noggranna och välförfarna i tekniskt avseende, dels att de hade ett utvecklat sinne för de konstnärliga kraven. Inget fick komma med som var slarvigt förfärdigat eller banalt. Kontrollen hos dem som svarade för gravbåtarnas utformning måste ha varit rigorös.
Vi får dock inte glömma att man som förebild i olika avseenden kunde ha sådant som förekom på kontinenten eller de brittiska öarna.
Det finns alltså mycket som vi kan lära oss om tillvaron under dessa århundraden av Valsgärdefynden och som fyller oss med beundran och ger skönhetsupplevelser. Men annat är obehagligare.
Var, frågar vi oss, finns kvinnorna i denna värld? Var finns de obesuttna trälarna? Det var ju också dessa grupper av människor som bidrog till denna kulturella högkonjunktur på Uppsalaslätten. Att de fanns där men är för oss osynliggjorda är en erfarenhet som vi måste leva med.
Till sist något om alla de arkeologer utan vilkas insatser vi inte haft dessa kunskaper. På 1920-talet hade professorn i nordisk fornkunskap vid Uppsala universitet Sune Lindqvist fått höra talas om Valsgärde. Han engagerade sina elever i verksamheten och de arbetade där. Ett foto visar hur man grävde i kostymer och studentmössor.
Fältarbetet vid Valsgärde fortsatte i decennium efter decennium och avsatte en mängd rapporter. Arbetet krävde ytterlig noggrannhet. Omvärderingar av vunna resultat måste dock än i denna dag företas, påpekar Kent Andersson.
Gruppen ledd av Lindqvist och hans efterträdare var mansdominerad, men en kvinna som gjorde särskilt viktiga iakttagelser var Greta Arwidsson. Den sista rapporten publicerade hon 1977. Hon blev professor vid Stockholms universitet och har fått ge namnet åt den ännu, såvitt jag vet, existerande föreningen ”Greta Arwidssons vänner”. Den stiftades till minne av att hon tidigt varit klubbmästare vid Uplands nation, en länge mansdominerad sammanslutning, låt vara inte i lika hög grad som det forntida Valsgärde.