Oya Baydars nu till svenska översatta roman Förlorade ord – i original: Kayip Söz 2007 – skulle kanske om den givits ut 10 år tidigare åtalats av turkiska myndigheter. På idéplanet handlar den om våldets meningslöshet med betoning på den turkiska militärens våld mot kurderna men också den kurdiska gerillans våld och det meningslösa i konflikten mellan de olika parterna.
I centrum står en 50-årig turkisk författare som fått skrivkramp, det är honom titeln syftar på, han har förlorat orden. På en busstation i Ankara blir han vittne till hur en ung kurdisk havande kvinna blir träffad av en förlupen kula. Författaren hjälper den fattiga kvinnan och hennes, också fattige kurdiske pojkvän, till sjukhus. Han betalar sjukhusräkningen och underlättar på så sätt deras flykt från det meningslösa våldet.
Författaren blir tagen av parets historia och beger sig österut för att besöka deras hemtrakter. Här blir han indragen i den långa och sega konflikt i vilken det är högst oklart vem som tar besluten, varför och vems intressen som tillvaratas. Detta mot en fond av det vackra bergslandskap och skönheten i kulturen som utgör östra Turkiet. Det blir en saga, en berättelse om kärlek, i vilken författaren hittar sitt ord. Kurdernas vardag, och våldets närhet väcker honom.
Här blir författaren förälskad i en mörk skönhet med stort inflytande. Det blir en kort intensiv kärlek. Med sig från den får författaren en anteckningsbok, skriven av skönhetens mördade man. En på kurdiska avfattad skrift som drar upp riktlinjerna för en fredlig väg ur den långvariga konflikten. Han ger henne löftet att lära sig kurdiska och läsa den.
Oya Baydar har inte skrivit en jag-berättelse i författarens namn. Perspektivet skiftar. Här finns också berättelsen om författarens hustru och deras son. Också de är indragna i våldets historia på olika sätt. Sonen har dragit sig undan till en liten ö utanför Norges kust i hopp om att där vara fri. Men var kan man dra sig undan, var blir man inte uppnådd av våldet. För hustruns del handlar det om att hon har arbetat med djurförsök på råttor, våld också det.
Det unga kurdiska parets historia berättas. Den unga kvinnan är på flykt undan ”hedersvåldet” – hennes bror ska mörda henne för att hon blivit våldtagen. Den unge kurdiske mannen flyr från att en kort tid ha varit ansluten till gerillan. Han är ensam, jagad och rädd. I en mycket stark scen har han för tredje gången i sitt liv just satt sig på en restaurang, ett enkelt kebabställe och ska till att äta när tv-nyheterna kommer i gång och rapporterna från tre självmordsattacker radas upp: Irak, Israel och Libanon. Då hör han sig själv skrika ”’Stäng av!’” Vid ett annat tillfälle ber hans flickvän författaren att berätta en saga.
Det är den saga vi alla behöver höra för att få en stunds vila från det våld som aldrig tycks upphöra: ”’Om du nu är en sagoberättare, en ordets barnmorska, så kan du väl berätta en historia om flykt för mig. Det ska vara en vacker historia som slutar lyckligt. Där alla älskade förenas, alla bröder försonas, alla resenärer når sina mål och barnen lever i trygghet. Det vore väl en saga; där ingen förtrycks, dödas eller behandlas orättvist av någon.’”
I Oya Bydars starka och rika roman möter vi ett antal människor som förgäves försöker fly från våldet. Det är en vacker historia som låter sin läsare nästan finna en utväg, ett hopp utan att bli sentimental.