Är "livslångt lärande", ett omhuldat begrepp i det lika omhuldade "kunskapssamhället", i själva verket bara nödtorftig kompensation för förlorad kontroll?
I antologin Den högre utbildningen. Ett fält av marknad och politik dissekerar Daniel Ankarloo bland annat det livslånga lärandet på ett metodiskt, elegant och elakt vis. Läsaren kan ha invändningar, men kommer ändå aldrig mera att kunna tala om "livslångt lärande" på det välvilliga vis vi vant oss vid.
Livslångt lärande framstår i stället som en (retorisk) räddningsplanka i ett tillstånd av permanentad osäkerhet, som skapas när "flexibilitet" och "ständig förändring" blivit ledstjärnor och självklarheter.
Livslångt lärande kan låta som långsiktig förkovran, men är snarare det enda som står till buds för den som vet att förvärvad kompetens har ett bästföredatum och regelbundet måste ersättas.
Ankarloos slutsatser om det livslånga lärandet är, under rubriken Från en produktionsprocess av kunskap till processandet av en kunskapsprodukt, ett resultat av något i sammanhanget så sällsynt som en marxistisk tolkning.
Med hjälp av teori, policydokument samt egna erfarenheter ser han hur både universitetsläraren och studenten "alltmer underkastas samma erfarenhet som de arbetande klasserna i den kapitalistiska produktionsprocessens historia alltid har underkastats". Det förutnämnda kunskapssamhället är helt enkelt ett industrisamhälle, studenten en kapitalistisk entreprenör som tar lån för att investera, medan universitetens verksamhet finansieras genom avkastning från "genomströmmad" student. Utbildningen, vars omloppshastighet anses behöva ökas, ska ge avkastning också för samhället; konkurrenskraft, sysselsättning och ett krav för att "rädda välfärden".
Att sila det (utbildnings)politiska snacket och diskussioner om förutsättningar för högre utbildning genom ett marxistiskt filter sticker givetvis ut från gängse konferensretorik.
Och det är närmast oemotståndligt att föreställa sig hur, exempelvis, ledamöterna i riksdagens utbildningsutskott skulle bemöta Ankarloos analys.
Man skulle bra gärna vilja att politiker närläste också de andra kapitlen i antologin, den utgör nämligen en högintressant helhet. Samtliga kapitel belyser med varierande perspektiv kunskapssamhällets paradoxer, hur professionell kunskap (som universitetslärarens) nedvärderas, hur kvaliteten på högre utbildning sjunker, parallellt med ett slags besatthet av att ranka, mäta och säkra den svårfångade storheten "kvalitet". Hur en kommodifieringsprocess gjort forskningstexter till en produkt: Vetenskapliga texter köps och säljs utan att man bryr sig om innehållet, i stället handlar det om vad som går att publicera, forskare anammar modefrågor och modemetoder för att fixa publicering och därmed finansiering.
Liknande diskussioner om än i mer positiv ton återfinns i Anders Ekströms och Sverker Sörlins Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle, som också beskriver sådant som mätandet, Bolognaprocessens standardisering och innovationslobbyisternas krav på nytta.
Här finns även en smärre marxistisk referens: "Inte sedan Karl Marx dagar, påpekar inte bara elaka tungor, har vetenskap och utbildning definierats som produktivkraft som i de senaste decenniernas forsknings- och utbildningspolitik."
Ekströms och Sörlins bok har ett specifikt ärende, man vill visa på vikten av humanistisk kunskap. Vilket bland annat kräver att frågan befrias från den återkommande och sövande rubriken "humanioras kris", en "alltför självbespeglande, inåtvänd och tillbakablickande".
Man prövar tanken på fler utbildningsspärrar, skulle ett minskat utbud av humanister höja löner och status? Förändra särställningen på arbetsmarknaden, den att humanister är den grupp som har sämsta lönen i förhållande till utbildningsinsatsen?
Ekström och Sörlin påpekar också den defensiva, urskuldande attityden som präglar även offensiva satsningar på humaniora och citerar Karin Johannisson som talat om humanisters högmodiga underdog-mentalitet, som fortplantas från lärare till studenter.
Och det är, generellt, lättare att beskriva problem och vad som inte fungerar, än att optimistiskt plädera för vägen mot en bättre framtid, som att försäkra att det finns nya uppgifter för humaniora.
Alltings mått är dock ett genomarbetat försök, att visa på nödvändigheten i att reformera och restaurera för att återföra "den humanistiska kunskapen till samhällets mitt".
Jag föreställer mig att Ekströms och Sörlins bok blir föremål för utbildningspolitiska seminarier och konferenser. Men boken borde också intressera de många yrkesgrupper av humanister som arbetar utanför akademien.
Ja, precis som antologin Den högre utbildningen kan Alltings mått framstå som mest gångbar i akademinära kretsar. Man kan bara önska att också andra läsare tar chansen, bägge volymerna utgår från högre utbildning och det är minsann inget litet isolerat "elfenbenstorn", utan en värld som, bland annat, berör samtliga studenter, sådär 43 procent av varje årskull på gymnasiet.
Och egentligen precis alla som pratar om eller lyssnar till pratet om kunskapssamhället och livslångt lärare.