Svenska kungar i historien har haft vidlyftiga sexualliv. Innan de gifte sig skaffade de sig ofta barn med älskarinnor. Frillor, som de kallades, behandlades med respekt, deras barn uppfostrades vid hoven och giftes bort med adelsmän. De fick bo på slotten och fick gårdar att bo på då kungen hittat en ny eller gift sig. Erik XIV, hade många frillor. En hette Agda Persdotter. Med henne fick han två barn. Ett fick namnet Constantia.
Det är Constantia det handlar om i Uppsalaförfattaren Christina Wahldéns andra vuxenroman "Drottningen av Tiveden och Henrik Engelskman”. Den första "Den som jag trodde skulle göra mig lycklig” (2013) var också av historisk art och handlade om Linnés dotter. Hon, Lisa Stina väntar hemma på en av sin fars lärjungar, Daniel Solander, som en gång lämnat henne med ett halvt löfte om giftermål.
Väntan och längtan är också ett ämne i den nya romanen. Constantia – Drottningen av Tiveden – saknar sin Henrik Engelskman, mest kallad Henry, medan han gör uppdrag utomlands och i Sverige för hertig Karl. Så småningom gifter de sig men allt som allt får de bara 15 år tillsammans. Han är oersätterlig, hon gifter aldrig om sig. Hennes liv är mestadels längtan. Hon uppfostrades av barnflickor på slotten. Den som hon fäster sig vid, Karin Månsdotter, får annat att göra när hon gifter sig med Erik XIV. Och Erik försvinner in i fängelserna när hon är 8 år.
När vi först kliver in i Wahldéns nya roman ligger frillobarnet på sin dödsbädd. Hon befaller tjänsteflickan att göra eld i spisen. Hon får en skål soppa men slår ut den. Hon äter ingen mat som hon inte sett tillagats. Hon schasar ut tjänsteflickan. Hon fryser och är hungrig och rädd att gå samma öde till mötes som sin far. Han som dött i ett av de mest berömda morden i svensk kungahistoria. Populärt omtalat som ärtsoppa och arsenik på Örbyhus. Men nu är det januari 1649, Constantia är 88 år gammal, med henne på dödsbädden är två vålnader, hennes far och hennes älskade Henry.
Det blir ett fasligt liv mellan de tre när de blir oense ibland. I sängen finns också en hel del bilder, gammal mat, brev och dagböcker som hjälper Constantia att minnas. Det är hennes livsberättelse. Det blir ofta betraktelser av händelser som Gustav Vasas begravning och fester som Erik XIV:s kröning och Hertig Karls bröllop med Kristina av Holstein-Gottorp. Det är påkostade tillställningar som pågår i dagar. Och Henry berättar om sina resor till Konstantinopel, London och Ryssland. Constantina beskriver dessutom en hel del vardagligheter, kungliga trädgårdar och när regalskeppet Vasa kantrar.
En roman som sammanhålls av ett liv framkallar en bild av en personlighet om den, som här, fungerar bra. Constantia har ofta känslan av att vara med men ändå inte. Hon är där mitt i händelsernas centrum, i hovet. Hon skulle kunna ha haft det sämre. Hon skulle kunna varit en oäkting utan privilegier. Hon har det halvbra och därför är hon är avundsjuk, hon längtar efter mer. Hon är inte nöjd trots att miljön på slottet är – ”en magisk plats att växa upp på”. Men där finns också ärelystnaden, intrigerna och våldet. Ingen går riktigt säker och det framkallar galenskap. Henrys äventyrslust kommer också med i texten. Polariteten mellan honom och Constantia som är hemma med deras barn. Astrologins starka inflytande beskrivs.
Romanen handlar också om att kvinnor i historien inte fått utrymme. Och att därför är boken viktig, den ger röst. Även om den till stor del är spekulation. Det som kommer på pränt i en skildring av en människa, inte minst en historisk person, är en författares idé om hur den upplevde världen. Vi förstår andra genom oss själva. Visst, det kan finnas dagböcker och brev med information, en viss grad av spekulation måste ändå göras. Egna eller andra samtidas berättelser kan också hjälpa – efter Constantia finns inget kvarlämnat. Trots det är Wahldéns bok relevant. Den känns trovärdig på ett mänskligt sätt. Och till syvende och sist handlar allt om det vi människor skriver om att förstå oss själva och den tid vi lever i.
Det är en mycket vackert skriven text, Wahldén blandar högt och lågt. Det är finstämt och teatralt. Det är mycket bra. Texten är levande, så innerligt konkret att den tränger in under huden på läsaren. Det är som författaren genomsyras av benämningslycka när hon hittat situationerna. Allt tycks grundat i den kärlek som uppstår när man blir till i någon annans närvaro – och sedan gör sig fri.