”Denne Rundberg reste med Anckarström omkring på Gotland i början av sista ryska kriget för att uppvigla allmogen emot Konungen och råda dem emottaga rysk protektion. Efter Anckarströms olycka gifte han sig med änkan …”
Ovanstående citat är hämtat från den dagbok som antikvitetskonduktören Carl Gustaf Hilfeling förde under sin antikvariska upptäcktsresa på Gotland 1799. Bilden av Jacob Johan Anckarström, Gustav III:s mördare, som en folkuppviglare och rysk agent under sitt märkliga besök på Gotland i augusti 1790 är anmärkningsvärd.
Enligt den traditionella historiken lät Anckarström och hans medresenär, den dåvarande notarien Berthel Rundberg, undslippa sig några smädliga yttranden om Gustav III vid ett enda tillfälle men målet lades sedermera ner i brist på bevis.
Beskrivningen av Anckarströms och Rundbergs upproriska och landsförrädiska agerande har inte heller uppmärksammats av Ernst Brunner som, i sin nyutgivna bok om kungamördaren, håller fast vid den hävdvunna skildringen av händelseförloppet. Men Hilfeling satt på åhörarbänken när södra Gotlands häradsrätt sammanträdde för att avsätta den korrumperade häradsdomaren Rundberg och antecknade redan samma kväll i sin resedagbok vad de gotländska vittnena hade att berätta om Anckarström.
Den sammansvärjning som skymtar bakom mordet på Gustav III var måhända mer omfattande än vad Brunner – och andra sentida historiker – har föreställt sig.
På senare år har Ernst Brunner framträtt som en av landets mest kritikerrosade författare och litteraturvetare. Bland hans tidigare böcker, som porträtterar välkända historiska gestalter, kan nämnas Fukta din aska som handlar om Carl Michael Bellman och Carolus Rex som är en fejkad självbiografi av Karl XII.
I boken om Anckarström tar Brunner det tidigare oprövade greppet att göra den demoniserade kungamördaren till huvudperson. Resultatet har, å ena sidan, blivit ett inkännande personporträtt men också en rafflande pusseldeckare som väcker många nya frågor.
Men först en historisk bakgrundsteckning.
Vid statskuppen 1772 störtade Gustav III det frihetstida ständerväldet. Under det följande decenniet tycktes de flesta acceptera den nya regimen, men i mitten av 1780-talet uppstod ett spirande missnöje som fortplantades till alla samhällsgrupper. Efter den kaotiska riksdagen 1786 tog den machiavelliske kungen initiativ till ett antal reformer och syftet var att vinna den breda allmänhetens stöd.
För att ena den splittrade nationen bakom tronen startade Gustav också ett anfallskrig mot Ryssland 1788. Den antiaristokratiska politiken utlöste dock en ursinnig opposition inom adeln som under de följande åren tog sig alltmer drastiska uttryck.
Sedan det planerade anfallet mot Sankt Petersburg misslyckats revolterade 113 adliga officerare i Finland och bildade det så kallade Anjalaförbundet. Samhällskrisen förvärrades. Vid riksdagen 1789 höll Gustav ett ljungande strafftal till adeln och lät fängsla ett tjugotal ledande oppositionsmän för att tvinga adelsståndet att godkänna regeringens politik. Våren 1790 dömdes flera av anjalamännen till döden men endast en, översten Johan Hästesko, utsågs till syndabock och avrättades. Vid det laget surrade landet av rykten om adliga konspirationer och planer på att mörda kungen och störta regimen. Som ledare utpekades den gamle generalen Carl Fredrik Pechlin.
Anckarström härstammade från en förmögen släkt av bruksägare och possessionater. Fadern var en lärd upplysningsman och en framgångsrik godsägare. Som sextonåring blev Anckarström page på slottet och kom följaktligen att tillhöra den kår av adonisar – bögpojkar – som tillfredsställde kungens pedofila lustar. Under sin fortsatta karriär drabbades dock Anckarström av idel motgångar. 1790 tvingades han exempelvis att avbryta arrendet av det uppländska godset Thorsåker av ekonomiska skäl. Hustrun Gustaviana Löwen tog sig Rundberg som älskare.
Brunner har gått igenom de bevarade källorna och, som ovan noterats, skrivit en vacker biografi över Anckarström. Men som pusseldeckare lämnar dock boken mycket i övrigt att önska. Författaren droppar mängder av små notiser om den mystiska sammansvärjningen som sen inte följs upp eller analyseras.
Här några exempel.
När Gustav låg i sin sjuksäng, efter skottet på operan, var han fullständigt övertygad om att brodern hertig Karl (den blivande Karl XIII) var hjärnan bakom dådet. För sin biktfar Joel Petrejus berättade Anckarström helt följdriktigt att han utlovats nåd och belöningar av hertigen efter kuppen.
I god tid före mordet hade kanslirådet Jacob von Engeström skrivit en ny författning som skulle godkännas av en inkallad riksdag efter maktskiftet.
Några dagar före attentatet fick Gustav till och med ett brev från en kardinal i Rom med varningar om att franska revolutionsledare hotade att mörda honom.
Under de första veckorna grep polismästaren Henric Liljensparre över 40 högättade konspiratörer men efter kungens död, när hertigen fick makten, gick utredningen i stå. Anckarström pekades ut som syndabock och avrättades. Hans två närmaste kumpaner, Klas Horn och Adolf Ribbing, skickades i landsflykt medan de övriga släpptes fria i tysthet.
Notisen om Anckarströms förehavande på Gotland bör, i brist på fler bevis, läggas i tipskorgen tills vidare. Men Hilfelings dagboksanteckning passar onekligen in i det konspirativa mönstret. Brunners spännande bok väcker mersmak.