Videon är inte längre tillgänglig
Det bör sägas på en gång: den här boken kan inte enkelt avfärdas som en ”skvallerbok”.
Bokens första del – som till sidantalet utgör nära två tredjedelar – är en ingående redogörelse för kungens uppväxt och utbildning. Barndomen på Haga. Åren på Broms skola. Studier i Sigtuna och Uppsala. Militärtjänstgöringen. Det som sticker ut något är kapitlet om kungens morfars nazistiska kopplingar, där historiska dokument står i besvärande kontrast till kungens förminskande uttalande om att ”alla var ju med”.
Boken är inget litterärt mästerverk, men den är åtminstone stundvis effektivt berättad.
Thomas Sjögren, bokens huvudsakliga författare, har tidigare skrivit böcker som Ingvar Kamprad och hans IKEA (1998) och Barnflickan i Knutby (2005). Den här gången har han haft två researchers till sin hjälp: Tove Meyer och Deanne Rauscher, en av författarna till boken Makten, männen och mörkläggningen.
Det råder ingen tvekan om att de har gjort mycket efterforskningar. En av bokens brister är snarare att man har ansträngt sig så för att det ska märkas: texten är proppfull med detaljer, inte sällan ovidkommande, och citaten från olika källor är ibland alldeles för långa. Det blir rätt tradigt.
Jag hade velat ha fler och längre resonemang, inte om vad de olika personerna kör för bilar (ständigt dessa bilmärken!), utan vilka värderingar de står för liksom vilken politisk och samhällelig kontext de förhåller sig till. Jag övertygas heller aldrig riktigt av den övergripande tesen att kungen skulle vara en ”motvillig monark”.
De sensationella uppgifterna om kungens privatliv som har valsat runt i kvällspressen finns i bokens andra del. Det mest anmärkningsvärda är inte – som jag ser det – kungens påstådda, utomäktenskapliga affär med en känd svensk artist (detta ägnas ett kapitel) eller enskilda smaskiga detaljer, utan det allmänna intrycket av den miljö som målas upp. Det är mansklubbar, supande, maktens män som vill omge sig med unga, oerfarna kvinnor från förorten, bland annat i lokaler ägda av den jugoslaviska maffian.
Det mesta ligger en bra bit tillbaka i tiden, nu finns ju mobiltelefoner och risken finns att ”tjejerna trycker av kort”, men vissa händelser sträcker sig in på 2000-talet.
Bilden som ges är, på det hela taget, beklämmande.
Berättelsen har givetvis formats av vilka källor man har haft tillgång till. Med andra källor hade det som nu är ett kapitel kanske bara blivit några rader. Det ger en känsla av godtycklighet. Hur stor del av kungens liv är den här delen av hans privata liv, och hur mycket ”kungavän” är egentligen Christer Gustafsson, den enda i kompiskretsen som ger en intervju i boken?
Det finns dock ingen anledning att tro att det som återges här rakt igenom är ”lögn, lögn, lögn” som Gustafsson reagerat på boken. Däremot är det fullt förståeligt att han reagerar så kraftfullt: han framstår själv i oerhört dålig dager, som den som förser kungakretsen med unga kvinnor till middagskaffet, ”en kåt jävla kille” som han själv beskriver sig enligt ett samtal med en av bokens källor.
I jämförelse med Gustafssons uttalanden i intervjun med bokens författare känns ”kaffeflickornas” utsagor mer trovärdiga.
Men det verkligt intressanta med boken är inte vilka uppgifter den innehåller (mycket av detta har det skvallrats om länge), utan de mer principiella frågor som den väcker. Har kungen rätt till ett privatliv? Är det fel att publicera en sådan här bok? Det är svåra frågor, men jag lutar åt ett nekande svar på båda.
Missförstå mig inte, det är klart att kungen måste få vara privat och ha stunder i skydd från medier och offentlighet, men hans roll som statschef är i huvudsak att vara symbol för nationen. Han förväntas föregå med gott exempel. Då måste han räkna med att det han gör privat också får återverkningar på den allmänna bilden av honom. Det kommer alltid att finnas journalister och andra som intresserar sig för hans inofficiella liv, och det måste det få göra. Makten behöver granskas. Om det stämmer att Sveriges statschef rört sig i komprometterande miljöer är det ett bekymmer.
Lika bekymmersamt är det att kungen i praktiken inte har samma möjlighet som vanliga medborgare att pröva dessa påståenden rättsligt, eftersom det innebär en offentlig rättegång med åtföljande publicitet, som tidigare PO Pär-Arne Jigenius konstaterar i en debattartikel (DN 5/11): ”Kvar står att landets mest offentliga person i praktiken kan vara försvarslös mot mediala övergrepp i det påstådda allmänintressets tjänst.”
När vi på UNT:s redaktion diskuterade svårigheterna att hantera bokens innehåll var det någon som skämtsamt sa att ”man kan ju alltid konstatera att vi inte borde ha något kungahus”. Och, skämt åsido, till sist är det vad allting kokar ner till: att en människa föds in i ett ämbete och tillbringar hela sitt liv som en offentlig person vare sig hon vill eller inte, det är inte värdigt. Varken för individen eller för samhället. Monarkin som institution talar inte ”för Sverige i tiden”.