Kundera synar världslitteraturen
Milan Kundera är i utomordentligt god form i sin nya bok, skriver Tore Winqvist.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
författare som förenar dessa båda talanger och växelvis producerar betydande verk i båda genrerna. En sådan är Milan Kundera, född i Tjeckien men numera naturaliserad fransman. Hans senaste och just översatta tankebok, Ridån, handlar om just romankonsten, han är synnerligen beläst, knivskarpt dissekerande och historiemedveten, men präglas samtidigt av den skönlitteräre berättarens aptit på att hitta de rätta, innehållsmättade orden.
Kundera synar i en serie korta men väl sammanhängande avsnitt de mest skilda romantyper från olika tider och länder. Han jämför dem med varandra och framför allt med andra genrer genom ett fyrverkeri av slagkraftiga iakttagelser. Att en roman är vad som inte kan uttryckas bättre på annat sätt, och att romaner i motsats till lyrik är om inte lätta så åtminstone möjliga att översätta utan alltför svåra förluster - det är visserligen inga nya upptäckter, men Kundera exemplifierar och argumenterar för dem på ett personligt och övertygande sätt. Hans egen smak kan anas i den uppmärksamhet och värme som ägnas framför allt Cervantes och Rabelais och instämmandet i Fieldings karakteristik av romangenren som något "prosai-komi-episkt". Kundera har inget emot mångfald och stilblandningar, och han är hälsosamt avvisande mot inte bara politisk utan också kulturell "korrekthet", till exempel då han lutar mer åt Camus än åt Sartre.
Kunderas tjeckiska bakgrund bidrar säkert till hans känsla för de små ländernas kultur - han påpekar gärna hur den isländska sagan på sin tid var nydanande och världsbäst på prosa. Samtidigt är han på sin vakt mot nationalism och provinsialism både i små och stora länder, och han menar bestämt att det inte finns någon speciell slavisk kultur trots de närbesläktade språken. De historiska vattendelarna i Europa har nog åtminstone i Centraleuropa mest följt andra gränser än de språkliga.
Till de många intressanta teserna i Ridån hör den att Tolstojs Anna Karenina, "ett självmords prosa", pekar fram mot James Joyces medvetandeström, och att det vid mitten av 1900-talet inträdde en intresseförskjutning från psykologisk analys till existentiella frågeställningar. Kundera gör också en personlig distinktion mellan det "lyriska" elementet, som han framför allt finner i viss musik och känslosam diktning, och å andra sidan det "poetiska" som mycket väl kan vara klartänkt och nyktert. Här finns ett eko av den gamla motsättningen mellan det "dionysiska", känsloberusade och oansvariga, och å andra sidan det "apollinska", balanserade och genomtänkta, och att Kundera dras åt den senare hållningen är ganska klart.
Det utesluter inte ett starkt känsloengagemang när han till exempel med starka ord beskriver den strävan att överträffa alla förväntningar som är "romanförfattarens förbannelse: hans ärbarhet är förknippad med hans storhetsvansinnes fördömda påle". Ibland dras även Kundera av sin entusiasm ut på inte helt övertygande resonemang, som när han säger att om inte Sterne fått för sig att skriva en roman utan någon som helst story "skulle ingen ha gjort det i hans ställe", när han kritiserar en fransk litterär "hundra-i topp-lista" eller när hans framtidsvisioner av romanen pendlar mellan undergångspessimism och ett slags förhoppning trots allt.
Men oavsett om man har exakt samma smak och värderingar som Kundera eller ej måste man ändå ryckas med och stimuleras av hans utomordentligt klarsynta och smidiga sätt att tänka och skriva.
Milan Kundera
Ridån
Albert Bonniers Förlag
Översättning Mats Löfgren
Ridån
Albert Bonniers Förlag
Översättning Mats Löfgren