När Christina Jutterström lämnade posten som VD för SVT 2006 för att efterträdas av Eva Hamilton, hade hon varit verksam i mediebranschen sedan tidigt 1960-tal. Hon hade börjat sin karriär på Örebro-Kuriren under chefredaktören Herbert Söderström och redaktionschefen Leif Ingvaldsson, två av alla de män som, enligt hennes memoarer Uppfostrad av män, under hennes liv format henne till journalist. När hennes yrkesliv var över satt hon själv i medietoppen och lämnade dessutom över till en av de kvinnor hon ”uppfostrat”.
I memoarboken får läsaren i kronologisk ordning följa Jutterströms karriärväg – hennes arbeten och uppdrag – från uppväxten i Uppsala, där hennes far var kriminalkommissarie, till pensioneringen 2006. Det är en spännande resa som börjar med sommarjobb i Fabriksboden på Dragarbrunnsgatan i Uppsala, går via arbeten som hjälpreda hos pingstvännen Sven Lidman och barnflicka i Erland Josephsons familj, till Dagens Eko, Rapport, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs universitet och slutligen VD-stolen på SVT.
Insprängda i berättelsen finns också glimtar ur hennes privatliv: skoltiden och studierna, kärleksrelationerna med män, adoptionen av en dotter från Thailand, en andra dotters födelse, en abort, revolterande tonårsbarn, föräldrars åldrande och död, flytten till Bredsätter i Malmköping, barnbarns födelse och så vidare.
Samtidigt som boken handlar om ett enskilt yrkesliv handlar den emellertid också om en rad viktiga historiska händelser som fått medialt fokus under Jutterströms verksamma liv. Det gäller till exempel Palmemordet 1986, ubåtshysterin, upplösningen av det forna Sovjetunionen, Estoniakatastrofen 1994, prinsessan Dianas död och diskoteksbranden i Göteborg 1997 och tsunamin 2004. Kring dessa händelser och utifrån sin arbetssituation och position när händelserna inträffade bygger författaren upp sin berättelse. Det är ibland riktigt intressant läsning där medias roll i krissituationer blir väl belyst.
Ändå är Jutterströms skildring av sitt yrkesliv i medialt fokus åtminstone bitvis en ganska ytlig och okritisk betraktelse av journalistiken och dess uppgift. Den handlar mycket mer om namngivna kolleger, strider med fackklubbar och utveckling av tekniska lösningar (tidningar i tabloidformat och SVT play) än om etiska överväganden eller kvalitetstänkande. Personligen tycker jag att det är anmärkningsvärt att hon inte tydligt problematiserar att hon varit verksam inom så väsensskilda medier. Dagens Eko, SvD och DN betraktar jag då som seriösa till skillnad från Expressen som jag anser står för en mycket undermålig journalistik där sensationer och pseudonyheter är i fokus.
Lite av denna skillnad antyder hon förstås när hon skriver om Expressentiden: ”Den dagen vi hade en löpsedel med innehållet att Bert Karlsson blivit biten av en spindel i ett tävlingsprogram på TV4, ville jag inte vara chefredaktör”. Men hon var det och jag hade gärna sett att hon fördjupat sig i detta faktum. Eller tänker hon kanske göra det i kommande studier?