Kulturkrockar och sexuell frustration

Zbigniew Kuklarz gjorde en uppmärksammad debut 2005 med Hjälp jag heter Zbigniew, en skruvad och ganska oemotståndlig berättelse om polsk melankoli och uppsluppenhet i svenssonförorten Haninge. Och om den unge Zbigniew som nästan slår knut på sig själv i sina försök att bli accepterad som en riktig svensk, trots sitt hopplösa namn.
I Kuklarz andra roman, den i dag utgivna Anteckningar från en liten Fiat, står kulturkrockarna återigen i centrum, men den här gången är förhållandena de omvända: i stället för att beskriva polska invandrare i Sverige slår han nu följe med några svenska grabbar på resa i Polen.

Det är sent åttiotal, och Piotr, Leo och John åker över den polska landsbygden, inklämda i en löjligt liten Fiat. Med sig har de askan efter sin vän, Kristoffer, som blivit ormbiten under en skogspromenad. Grabbarna är fast beslutna att uppfylla det som de uppfattar som hans sista önskan, att få strös för vinden på en bergstopp i de polsk-tjeckiska gränstrakterna.
Det blir förstås en resa som för dem ut på åtskilliga äventyr. De möter inte bara Piotrs och Kristoffers excentriska släktingar, utan också öststatsmaffian, dollarsvindlare och polska gränssoldater. Men de möts också av åtskillig värme och generositet, och de lär känna "världens bästa människa", den rakvattenindränkte taxichaffisen Arthur som tar hand om dem efter bästa förmåga. Och de lär sig naturligtvis ett och annat om varandra, och sig själva.

Anteckningar från en liten Fiat är en charmig och livlig "road movie" om inre och yttre mognad, vänskap, kärlek, tro och identitet. Precis som Hjälp jag heter Zbigniew är den genomsyrad av värme, men medan debuten var farsartad och stundom hejdlöst rolig är den nya boken mer reflekterande och eftertänksam. Det kommunistiska Polen, med sina bolmande skorstenar och brödköer, bildar en dyster kuliss till grabbarnas resa. Detta är visserligen tiden efter glasnost och de första sprickorna har börjat uppträda i järnridån, men förtryckets hand väger fortfarande tung över det polska samhället.

Det som framför allt ger boken dess dovare grundackord är dock det religiösa temat. Piotr är troende katolik och för en ständig inre dialog med jungfru Maria. Han försöker även övertyga sina vänner om katolicismens förträffligheter, med liten framgång. John och Leo refererar bryskt till kyrkan som "skithuset": det ställe där "katolikerna dumpar sitt avfall och ansvar på en präst". Så småningom börjar även Piotr vackla i sin tro. Han inser att den bara får honom att känna sig liten och misslyckad, och att det är viktigare att tro på sig själv än på Gud och påven. Till slut blir det för sina vänner och inte för prästen som han biktar den mörka hemlighet som han bär på: Vid tjugotvå års ålder är Piotr fortfarande oskuld. Inför sina vänner har han emellertid skrutit om alla kvinnor han lagt ned, och han är nu nära att krossas av alla lögnerna.

Sexuell frustration och ångest inför vuxenvärldens krav var ett tema även i debutromanen, och i den nya boken utvecklar Zbigniew Kuklarz det än mer. Piotrs ångest gäller dock framför allt själva bekännelsen, inte sin brist på sexuell erfarenhet. Som den oskuldsfulle katolske pojke han är vill han förstås bara träffa en kvinna som han kan sitta bredvid och hålla i handen - en kysk och oskyldig Maria.
Porträttet av Piotr är fint och inkännande, och skildringen av hans osäkerhet gentemot kvinnor är rörande. Tyvärr är hans vänner inte tecknade med samma omsorg. Leo och John är tvärtom ganska osympatiska figurer som det är svårt att känna något för, och den råa "omklädningsrumsstämningen" mellan grabbarna blir i längden lite tröttsam.

Ett annat och större problem är att Zbigniew Kuklarz aldrig riktigt tycks ha bestämt sig för vad han vill skriva - en skruvad komedi om kulturkrockar, eller en utvecklingsroman om några unga mäns inre och yttre resa mot självinsikt? Det tycks som om han framför allt har siktat på det senaste, men den centrala frågan - skall Piotr våga berätta för sina polare att han inte alls har lagt ned etthundrasjuttio tjejer, utan i själva verket är oskuld? - är inte tillräckligt engagerande. Kanske måste man vara grabb och i tjugoårsåldern för att kunna relatera till Piotrs ångest.
Tyvärr är boken heller inte tillräckligt skruvad för att charma läsaren, som Hjälp jag heter Zbigniew gjorde. Trots att det är en bok som varken saknar charm eller originalitet infriar Anteckningar från en liten Fiat inte de högt ställda förväntningarna efter debuten.

Kulturkrockar och sexuell frustration

Zbigniew Kuklarz nya bok saknar vaken charm eller originalitet men den infriar inte de högt ställda förväntningarna efter debuten, skriver Catrin Ormestad.