Kulturkamp i Spenglersk anda

Sommaren 1993 skrev Harvardprofessorn Samuel P Huntington en uppmärksammad artikel — med titeln The Clash of Civilizations? — som publicerades i den ansedda amerikanska tidskriften Foreign Affairs.Huvudtesen i artikeln var att de ideologiska motsättningar som kännetecknat det moderna samhället sedan den bolsjevikiska revolutionen 1917, ersatts av konflikter mellan "civilisationer" efter det kalla krigets slut.Huntington identifierar sammanlagt åtta kulturkretsar eller civilisationer — den västeuropeiska, den rysk-ortodoxa, den muslimska, den hinduiska, den kon­fucianska, den latinamerikanska, den afrikanska och den japanska.Enligt Huntington har alltså de världsliga ideologierna upphört att fungera som identifikations­objekt och mobiliseringsredskap sedan kommunismen bröt samman. Framtidens krig kommer i stället att drabba de gränszoner där de olika kulturerna tangerar varandra. Och den största krigs­risken finns, fortsatte han, där kristna och muslimer är grannar.Artikeln utlöste en intensiv debatt. Somliga menade att Huntington satt fast i det kalla krigets tankestrukturer och att han bara letade efter nya hotbilder som skulle ersätta kommunistspöket och de planekonomiska staterna som sammanhållande kitt inom västalliansen och i ett antal instabila länder. Andra kritiker jäm­förde Huntingtons åtta civilisationer med "tektoniska plattor" och hävdade att han överdrev sam­hörigheten inom kulturkretsarna och de oöverbryggbara (?) motsättningar som i framtiden skulle utlösa ändlösa krig i "förkastningssprickorna".Som stöd för sin hypotes hän­visade Huntington bland annat till de då aktuella konflikterna i Kaukasus — där de blodigaste postsovjetiska krigen utkämpades mellan kristna och muslimer — och i synnerhet till det före detta Jugoslavien, där katolska kroater, ortodoxa serber och muslimska bosniaker som bäst var i färd med att fördriva och massakrera var­andra. Kulturkonfliktstesen passade däremot inte in på Somalia, för att ta ett exempel, där muslimska och somalitalande krigsherrar valde att åsidosätta det gemensamma kulturarvet till förmån för stam- och klanlojaliteter. Huntington anklagades för ytlighet och slar­viga generaliseringar.Det kalla krigets slut utlöste utan tvekan en global identitetskris. I många instabila länder flöt månghundraåriga kulturella, etniska och religiösa konflikter upp till ytan när den bipolära världsordningen försvann.Huntingtons kulturkonfliktsmodell låg uppenbarligen rätt i tiden. I boken The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order, som publicerades 1996, vidare­utvecklade han sina uppmärksammade teser. Den boken har nu äntligen kommit ut i svensk översättning.Vid läsningen av Civilisationernas kamp går mina tankar osökt till den tyske historiefilosofen Oswald Spenglers magnum opus Västerlandets undergång. Det tusensidiga tvåbandsverket, som publicerades 1918—22, blev rena rama kultboken i Europa under tjugotalet och har sedan dess kommit ut i en lång rad nya upplagor på olika språk (senast 1996—97 på svenska).Organismteoretikern Spengler förkastar blotta tanken på en rätlinjig utvecklings- och tillväxtprocess från stenåldern till i dag och framöver. I stället delar han in världshistorien i ett antal tids-bestämda högkulturer — från de forntida civilisationerna i Egypten, Irak, Indusdalen och Kina till den moderna västerländska. Varje högkultur genomgår — precis som biologiska celler — ett cykliskt förlopp från det embryonala urtillståndet till uppåtstigande, blomstring, vissnande och till sist denofrånkomliga undergången. Enligt Spengler började den västerländska högkulturens förfallsprocess med Napoleons kejsar­döme.Huntington anlägger, vill jag hävda, ett Spenglerskt perspektiv. På 1860-talet, skriver han exempelvis, stod västvärlden för ungefär 57 procent av världsproduktionen. Den siffran ökade stegvis under den koloniala epoken och nådde 1928 en toppnotering på anmärkningsvärda 84,2 procent. Sedan världsdepressionen på 1930-talet har västvärldens nedgång fortsatt i allt snabbare takt.Till och med det anglofila Australien har under de senaste decennierna börjat distansera sig från västvärlden i en from förhoppning att accepteras som asiatisk stat av de uppstickande nya stormakterna Kina, Indien, Indonesien och Japan. Brasilien och Sydafrika håller också på att etablera sig som regionala stormakter för närvarande. Den islamistiska väckelsevågen kan, precis som till exempel kinesisk och latinamerikansk nationalism, beskrivas som kulturella självständighetsförklaringar. Västvärlden har förlorat problemformuleringsmonopolet.1987 gjorde Harvardprofessorn Paul Kennedy sensation med boken The Rise and Fall of the Great Powers. Där förutspådde han att USA och Sovjetunionen skulle rusta varann till döds under det kalla kriget och att 2000-talet skulle bli den japanska supermaktens århundrade. Den välrenommerade amerikanske författaren Kevin Phillips, som i våras gav ut boken American Dynasty, hävdar att USA redan har spänt bågen till bristningsgränsen och attdet amerikanska imperiet kan bryta samman snabbare än någon anar.Huntington är visserligen bara en av många visionära framtidsforskare, men många av de strukturomvandlingsanalyser som han gjorde på 1990-talet har faktiskt visat sig stämma relativt bra. Civilisationernas kamp är utan tvivel väl värd att läsa.