Kulturella modeplagg uppsprättade

Om man söker på ordet "vänsterintellektuell" på Google får man f n 586 svar; skriver man däremot in ordet "högerintellektuell" blir det bara 55. Finns det verkligen tio gånger så många intellektuella med vänster- som med högersympatier, eller hur kommer sig den massiva dominans i kulturvärlden som den pålitligt opolitiska sökmotorn här avspeglar?

En bra bit av förklaringen på detta fenomen liksom mång andra liknande ger en essäbok av två danskar med bakgrund i både Det Danske Akademi (något okändare motsvarighet till vår svenska) och andra akademiska sammanhang, Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen. "Kritik av den negativa uppbyggligheten" kallar de denna både satiriska och djupt allvarliga analys av en bred strömning bland författare, konstnärer, kritiker och andra kulturarbetare, som framför allt definierar sin egen position som "anti-" - mot det mesta som genomsnittsdansken eller europén uppfattar som naturligt, mot etablerade tänkesätt, värderingar och stilar just därför att de är etablerade. Båda författarna menar att äldre tiders auktoritära vaktslående om traditionella värden (kristna, feodala, klass- och nationsbundna) efterträtts av ett motsatt frihjulstrampande i hjulspår som dragits upp av olika "rebeller", revolutionärer, vänstersinnade eller allmänt experimentlystna intellektuella. Det är detta de menar med "negativ uppbygglighet": ett reflexmässigt partitagande för allt som kan uppfattas som en spark i magen på gamla vanliga borgerliga eller medelsvenssonska attityder.

Och visst finns det massor av belägg för hur den mekanismen fungerar: alla andäktiga recensioner av verk som "bryter mot alla regler", konstnärer som kissar på scen eller smetar in sig i hundbajs, hävdar att "alla universella utsagor är falska" eller på andra sätt söker positionera sig som avantgarde. Båda författarna, särskilt Stjernfelt, har massor av roande exempel på logiska kullerbyttor och allmän struntviktighet från vad de uppfattar som ett kulturradikalt etablissemang - en bred elit i både Danmark och ännu något mer i Sverige - som själv uppfattar sig som tämligen maktlös. Det är ju alltid "de andra" som ska framstå som de förtryckande, etablerade, orättvist dominanta etc.

Det ska genast sägas att både Stjernfelt och Thomsen numera uppfattar sig som ideologiskt konservativa, dock av en mitteninriktad, upplysnings- och reformvänlig typ som påminner om Willy Sørensen för några decennier sedan och kanske folk som Anders Wijkman och en del andra här hemma. Man märker klassiskt sådant tankegods i förordet för monarkin, ett starkt kyrkligt engagemang, förkärleken för ordet "sund" och den starka betoningen av att "drömmar om fullkomlighet alltid är skadliga". Men även vi som på åtskilliga punkter ser annorlunda på världen måste nog erkänna att denna kritik av de ständigt kritiska har en bedövande saklig tyngd. Det kan finnas goda iakttagare, analytiker och resonörer även bland dem som framför allt skjuter från höger mot vänster. I det här fallet gör de det dessutom med en humor som tycks vara speciellt vanlig bland danskar (och engelsmän) och som nog skulle kunna få åtskilliga mer medvindsseglande vänsterdebattörer här hemma att rodna av igenkännande.

VAD STJERNFELT/THOMSEN vill åt, och faktiskt kommer åt, är inte i första hand tidlösa politiska värderingar utan tendensen att försöka framstå som radikal just för att det ger status som begåvad och djärv. Därav det stora antalet "vänsterintellektuella" i Google, diverse floskulösa uttalanden och en allmän dragning hos somliga åt ett slags kulturaristokratisk snobbism. Både Stjernfelt och Thomsen har varit ultravänster (närmast anarkist respektive ärkekommunist) i svallvågorna efter 1968 och har som så många andra med samma bakgrund skarp blick för modeströmningarna och ihåligheterna på det idépolitiska fältet.

Man kan inte undgå att ibland associera till H.C.Andersen och Kejsarens nya kläder; en del av den s.k. vänsterdominansen på kulturfältet har säkert samma ursprung i rädslan för att verka dum bland alla förståsigpåare. Men givetvis är det inte hela förklaringen. Själva den intellektuella verksamhetens behov av intensiv ("radikal") prövning av såväl gamla som nya tankar gör nog att uppenbart konservativa hållningar för flertalet ter sig mindre naturliga än olika slags radikala idéer. Men just därför är det värdefullt att även folk som Stjernfelt/Thomsen hörs i debatten. De ser ibland vad andra blundar för; deras egna blinda fläckar sitter på andra ställen och med maximalt antal synvinklar fördjupas vår verklighetsuppfattning.

Thomsen, som också är poet, uppfattar den lutherska kyrkan som den mest intellektuella varianten av kristendomen, vilket det kanske ligger något i. Han deklarerar visserligen skarp boskillnad mellan politik och religion men har ibland svårt att själv acceptera konsekvenserna. Själv urskiljer han starka spänningar mellan olika slags konservatismer - .ex en vitalistisk s k "ivsfilosofi"med ganska auktoritära drag av Heidegger m.fl. och å andra sidan en pragmatisk, lagom-betonad traditionsvänlighet. Man kan undra hur debatten om sådana saker går inom det största svenska regeringspartiet. Bara för att man inte direkt annonserar ut sin i varje fall tidigare officiella ideologi - utan snarare söker framstå som liberal i ett slags måttligt modifierad tappning - kan man väl inte helt undvika att grubbla över lite mer tidlösa och existentiella värderingsfrågor?

Så egentligen borde både Fredrik Reinfeldt och t.ex. Gudrun Schyman ha nytta av att spegla sig i denna roliga men allvarligt menade danska narrspegel.

Kulturella modeplagg uppsprättade

Ett par filosofiskt och humoristiskt lagda danskar har i en rolig essäbok sprättat upp en rad vänsterdominerade trender inom kulturlivet, skriver Tore Winqvist.