Jag tycker inte om att gå till tandläkaren. Det är någonting med själva situationen som får mig att känna mig illa till mods. Svårast har jag dock för min tandläkares moraliserande över att jag snusar och för hans ständiga tjat om att jag borde ta bort en av mina visdomständer.
Jag kan därför känna med Pekka i Miika Nousiainens roman ”Roten till det goda”, vars nyfunne halvbror, tandläkaren Esko, ständigt anmärker på hur han borde sköta sina tänder.
Pekka är en bruten och bitter man. För att kompensera att hans egen pappa stack har han försökt vara den perfekte familjefadern. Men det har ändå slutat med en för honom inte alls särskilt fördelaktig skilsmässa. Också när man tror sig göra allt rätt kan det gå helt åt helvete.
Esko och Pekka är så olika som två finska bröder kan vara. Esko är gammaldags och han är tandläkare både på jobbet och privat. Pekka däremot är en så kallad modern man. Som så ofta när två personer som är varandras motsats sammanförs uppstår det sann komik. Samtidigt finns det något sorgligt med det där avståndet som ibland kan finnas mellan människor.
Men Miika Nousiainens skarpa iakttagelseförmåga, hans varma humor och kärlek till alla människoöden gör att avståndet som finns mellan bröderna allt eftersom övervinns. Det finns passager i boken där ens hjärta smälter som smöret på en nybakad karelsk pirog.
Småningom börjar bröderna söka efter sin pappa, den mystiske Onni, som har spritt sin vildhavre över stora delar av den kända världen.
Både Eskos och Pekkas föreställning om vad en familj är får sig en ordentlig omdaning. Gång på gång ser det ut som om de har mött vägs ända. Men på något sätt kommer de alltid vidare.
Sammanträffandena som gör att jakten kan fortsätta är ibland lite väl otroliga. Men ”Roten till det goda” är en bladvändare där man vill veta svaret på den gäckande frågan. Vad får en man att lämna sitt barn? Och vad får honom att göra det gång på gång. Så man har överseende med bristerna och fortsätter alltså att läsa.
Det går, tror jag, att läsa romanen som en historia om mötet mellan en traditionell och en modern mansroll. Om svårigheterna, men också om möjligheterna, för dessa att mötas.
Ska det gamla och det nya mötas måste man enligt romanens logik inse vissa saker.
För det första att allt det gamla inte var så dåligt. Och för det andra att allt det nya inte är så bra. Och vice versa.
Själv måste jag inse att min tandläkare bara vill mig väl när han moraliserar över att jag snusar. Dessutom är det kanske hög tid att göra något åt den där visdomstanden.