Kufar med skrivklåda

Kanske kan man utse Lars Ardelius till oberäknelighetens diktare i vår svenska litteratur. Hans fantasi följer ofta spår av det överraskande slaget. Han kan anlägga perspektiv på tillvaron från det mest oväntade håll. Där finns en oförutsägbarhet som framstår som en lika viktig kvalitet i böckerna som den är en stor tillgång.I höst överrumplar han oss med en novellsamling, den i dag utgivna I vitögat med undertiteln Biografiska noveller, som innehåller tolv diktarporträtt. Det har blivit en författarens egen litteraturhistoria. De skapande andar som här uppträder, tillhör nästan alla 1900-talet. Riktigt varför just de här är med, kan man fundera på länge. Möjligen står de i sin egenskap av att vara kufar, excentriker och en smula aparta upphovsmannen själv särskilt nära. Ett gemensamt drag hos dem alla är annars att de har lite svårt att finna sig till rätta i tillvaron. Men det brukar å andra sidan inte vara en åkomma som särskilt skulle utmärka författare.Möjligen kan man i stället säga att alla står i ett aningen problematiskt förhållande till verkligheten. Och då börjar det brännas. I varje fall så länge vi försöker hålla rågången klar mellan vad som ärfakta och vad som hör till en skapande andes domäner. William Faulkner i den första novellen har svårt att skilja mellan påhittat och verkligt. Snarast framstår han som en Peer Gynts like när han ljuger friskt om sina upplevelser i det nyss avslutade kriget, där han påstår sig inte bara ha varit stridspilot utan också störtat med sitt plan med en höftskada som följd."Oduglingen Faulkner" är familjens svarta får, men innan berättelsen nått sitt slut har han satt sig vid skrivmaskinen i jaktstugan och är i full färd med att börja skriva sin första roman. I novellen om Charles Dickens befinner sig denne på turné i USA och uppträder med uppläsningar ur sina romaner. Att publiken har svårt att skilja mellan författaren och dennes diktade gestalter ingår i förutsättningarna. Samtidigt gör Dickens själv allt vad han kan för att leva upp till myten om sig själv.Och detta senare, författare som är fångna i de föreställningar publiken har om dem, går igen i flera andra berättelser. I den om Hemingway är dock huvudpersonen inte riktigt där än. Men han anstränger sig över hövan för att bli den hårdkokte ordknapphetens mästare, i sina egna ögon ett geni på god väg att få omgivningen att tycka likadant. Leo Tolstoj har det något lättare därvidlag i och med att de livegna bönderna på godset sedan länge vant sig vid grevens underliga vanor. Här spelar dock humöret den ryske världsförfattaren olika spratt när denne knappast når utanför sin egen självupptagenhet.Övermåttan utrustade med den sistnämnda varan är även systrarna Brontë, som tidigt övar sig i att vistas i fantasins rike, en förutsättning kanske för skapande konstnärer. Med Carl Jonas Love Alm­qvist har Lars Ardelius skrivit en högst egen variant på temat jag är en gäst och främling. De självmedvetna herrarna Joseph Conrad och Bertrand Russell träffas på den förstnämndes lantställe nära Ashford och finner i resonemang om döden en smula distraktion mot ledan. På slutet brister Russell i gråt och överväldigas därmed av för en analytisk filosof något så otänkbart som sina känslor.I den stilen går de på de här lågmälda, stillsamma men under ytan sjudande författarporträtten.Utöver de nu nämnda förekommer även Hjalmar Bergman, Birger Sjöberg, Truman Capote, Carson McCullers, Katherine Mansfield och Thomas Mann. Truman Capote bygger snögubbar som han lägger i McCullers säng, som ett slags practical joke. Hjalmar Bergman har svårt med produktiviteten i sitt hotellrum i Berlin. Något han delar med Katherine Mansfield. Birger Sjöberg blandas samman av en besökande journalist med Fridas fiktiva tillbedjare och blir inte tagen på allvar. Och i novellen om Thomas Mann berättar författaren med en hel del ironisk finess om den tyske nobelpristagaren i exil i Frankrike, där konkurrensen med och avundsjukan mot Bertolt Brecht tar det allra största utrymmet.Att Lars Ardelius låter Mann såväl i berättelsens början som i dess slut befinna sig badande i Medelhavet förtar onekligen en del av den väldige diktarens möjligheter att kontrollera omgivningen. Men just denna aspekt, att ta ner storheterna på jorden, är av allt att döma det inte minst viktiga med den här boken. Onekligen är det därmed en svit i hög grad förmänskligade porträtt som levereras. Och att som läsare märka att författarna är av samma skrot och korn som en själv har naturligtvis sina poänger.Liksom i sina tidigare böcker visar Ardelius även denna gång många prov på sina eminenta utförsgåvor som stilist. Många av novellerna skulle utan vidare kunna ingå i de antologier som brukar sammanställas för svenskämnet på gymnasiet. För språkets skull men också för att de säkert kan inbjuda till intressanta diskussioner efteråt. Att gymnasisterna på köpet skulle få lära sig lite litteraturhistoria vore inte heller någon nackdel i sammanhanget.