Att balansera den bärbara datorn på mitt ofödda barn samtidigt som jag skriver den här recensionen känns inte mer än rätt. Malin Wollins ”En mamma blir till” sätter nämligen gravidmagen i centrum och därför gör jag detsamma när jag ska behandla den. Tanken är också att kulan ska påminna mig om varför jag skriver som jag gör. Varför jag finner ”En mamma blir till” rätt förolämpande.
Malin Wollin känns igen som bloggare och krönikör på tidningarna Mama och Aftonbladet. Hon är fyrabarnsmamman, ”fotbollsfrun” (som den ena bloggen heter) och skribenten som nu tillägnat en bok till alla oss med bebbar i magen. Hennes grepp är att genom ett syrligt humoristiskt (nåja, låt oss återkomma till detta) och ärligt berättande om allt från befruktning till stygnen efter förlossningen porträttera väntan på barnet. Lyckas författaren då? Nej, långt därifrån. För det blir inte roligt.
Faktum är att den del av boken som hoppar över vitsigheterna och behandlar författarens erfarenheter av missfall, är bokens enda egentliga förtjänst. I övrigt snubblar de ständiga försöken att vara sådär ”härligt och frispråkigt fräck i munnen” på eget grepp när de staplas på hög. Det blir krystat (ursäkta ordvitsen) och tämligen irriterande.
I jakten på roliga formuleringar lyckas Malin Wollin dessutom med att begå karaktärsmord på både sig själv och flera närstående. Hon liknar sig själv med ”den vilda bebin” som vill ha saker (bebisar) nu nu nu, som tycker att hormonpåslag är en fullkomligt oantastlig ursäkt till att bete sig otrevligt och som inte tycks kunna prata om gravida kvinnor utan att använda orden ”tjock” eller ”fet”. Män, tycker hon, ska över huvud taget inte uttala sig om hur det är att vänta barn. För Malin Wollin är det nämligen helt okej att använda ord som ”manssvin”, men inte att vara ”politiskt korrekt” och utgå ifrån att barnlösa över trettio år inte vill ha barn, för det stämmer nog ändå inte. Förutom den förbluffande unkna mansyn som förmedlas utgår boken dessutom uteslutande från att alla som vill/ska skaffa barn är heteropar.
Att vänta, föda och leva med barn är en synnerligen individuell upplevelse och Malin Wollin har naturligtvis all rätt att äga sina upplevelser. Men det är när hon misstar sin egen empiri för allmängiltig sådan som resultatet blir stötande. Det är också därför jag kan titta ner på min mage och tryggt konstatera att om min graviditet eller min mans upplevelse av densamma vet Malin Wollin faktiskt inte ett skvatt.