Krutdurken Palestina

Det finns områden i världen där jordskorpan mer eller mindre ständigt är utsatt för spänningar, som gör att skorpan deformeras eller brister. Särskilt drabbade är Stilla havets kustområden och Medelhavsländerna.

Så finns det också områden som tid efter annan drabbas av "politiska jordbävningar" av varierande magnitud. Balkan är ett sådant område, Palestina är ett annat. Bortsett från den osmanska tiden, 1517-1917, har det varit minst sagt oroligt i denna del av Mellanöstern.

Om denna politiska krutdurk, speciellt året 1948, har Ilan Pappe, skrivit boken The ethnic cleansing of Palestine (Oneworldpublications 2006). Författaren är född i Israel, docent i statskunskap vid universitetet i Haifa, f n professor i historia vid universitetet i Exeter. Han har givit ut flera arbeten om den palestinska konflikten. Hans vetenskapliga kompetens torde endast kunna ifrågasättas av sionistiska fanatiker.

För att förstå denna konflikt behöver man inte gå tillbaka till sionismens grundare Theodor Herzl och hans bok Der Judenstaat (1896) eller den första sionistiska världskongressen i Basel 1897. Man kan börja med den s k Balfourdeklarationen. Arthur James Balfour var den utrikesminister i Storbritannien som 1917 lovade baron Rothschild "inrättandet av ett nationellt hem i Palestina för det judiska folket (...) och att detta bör tolkas så att ingenting skall företas som kan kränka förefintliga icke-judiska folkgruppers civila och religiösa rättigheter i Palestina (...)." (Min kursivering)

Nu kan man i historiens backspegel fråga sig vilken legal rätt en militär ockupant av Palestina år 1917 - d v s Storbritannien - hade att överlämna en del av det besegrade osmanska riket (= Palestina) till judarna. Men mot bakgrund av de pogromer som judarna under 1800-talet hade drabbats av i Östeuropa och den antisemitism som fanns latent i hela Europa kan man förstå Balfours löfte till Rothschild. Roten till dagens konflikt är att senare delen av hans deklaration ovan ej förverkligats.

I Pappes boktitel - Ethnic cleansing - ingår ett relativt nytt och omdiskuterat begrepp, på svenska "etnisk rensning". Nationalencyklopedins supplement I (2000) definierar uttrycket med "tvångsmässig fördrivning av en befolkningsgrupp från ett geografiskt område". Som exempel anförs kriget på Balkan 1991-1992 och tvångsförflyttning av tyskspråkiga befolkningsgrupper från Östeuropa västerut efter andra världskriget. Den systematiska fördrivningen av den palestinska befolkningen från de områden, där deras förfäder bott sedan 600-talet e Kr nämns dock inte.

Enligt Pappe lär minst 750 000 palestinier ha fördrivits före, under och efter kriget 1948-49 mellan Israel och arabstaterna. 531 byar och 11 urbana samhällen förstördes; palestinska källor och israeliska militära arkiv räknar med minst 31 bekräftade massakrer mellan 1947-1949. Ett särskilt kusligt exempel är de israeliska övergreppen i den palestinska byn Tantura med dess 1 500 invånare, scener som frammanar skräckbilder från nazisternas framfart i Östeuropa under andra världskriget.

Israel hävdar i dag att palestinakonflikten började 1967 (sexdagarskriget) och att allt som skedde politiskt och militärt dessförinnan inte är förhandlingsbart, d v s flyktingfrågan avförs från agendan. För palestinierna är dock händelserna 1948 - på arabiska nakba "katastrof" - kärnfrågan och endast en tillfredsställande lösning av flyktingproblemet kan skapa fred i regionen.

Den politiska ekvationen är svårlöslig, ty i sin vägran att låta palestinierna återvända finns en rädsla hos många judiska israeler att de till slut blir en minoritet i sitt eget land. Sionisterna har därför byggt upp ett slags "vit" fästning i en "svart" arabisk värld. Pappe jämför denna "belägringsmentalitet" med boernas vita enklav i Sydafrika. Den höll en kort historisk period, innan den kollapsade.

Allt fler israeler är medvetna om vad som skedde 1948 och förstår till fullo konsekvenserna av den etniska rensningen. Problemet med Israel, säger Pappe, är inte dess "judiskhet", ty judaismen har många ansikten och många av dessa utgör en solid bas för fred och samlevnad.

Problemet med Israel är dess sionistiska profil. Sionismen har nämligen inte samma inställning till pluralism som finns i judaism, i synnerhet inte visavi palestinierna. Dessa kan således aldrig bli en del av en sionistisk stat, men de kommer att fortsätta att kämpa och förhoppningsvis blir deras kamp fredlig och framgångsrik.

Om den inte blir det, kommer den att svepa alla med sig i en utdragen sandstorm som kommer att rasa inte bara i den muslimska och arabiska världen utan också i de länder som har förorsakat den, i Storbritannien och USA, säger professor Ilan Pappe.

Fotnot: Den israeliske dirigenten och pianisten Daniel Barenboim har nyligen utnämnts till palestinsk hedersmedborgare. Tillsammans med litteraturvetaren Edward Said grundade Barenboim 1999 orkestern West-Eastern Divan för unga musiker från Israel och arabstaterna. Orkestern kommer eventuellt att framträda på Östersjöfestivalen i Berwaldhallen i augusti 2008. Ett litet ljus i ett politiskt mörker.

Krutdurken Palestina

Ilan Pappes bok om konflikten mellan Israel och Palestina pekar på det farliga i Israels sionistiska profil som inte har samma inställning till pluralism som finns i judaismen, skriver Folke Freund.