Västvärldens elit blir bara mer och mer världsfrånvänd. I oktober 2011 utanför Chicagos råvarubörs finns ett snapshot som klockrent illustrerar detta. Där stod ett gäng demonstranter och protesterade mot den växande ojämlikheten i krisens spår. Ovanför dem öppnades plötsligt ett fönster och en bunt blanketter singlar ner. Det var formulär för arbetssökande från McDonald’s. Ett öppet hån från ett gäng börsmäklare mot en hop osnutna snorvalpar? Frågan är dock om börsmäklarna hade kastat ut blanketterna om de vetat att McDonald’s precis utannonserat 50 000 tjänster med inte mindre än en miljon sökande.
Bilden är närmast emblematisk. Eliten sitter bokstavligt talat i sina torn medan det blir allt skitigare nere på marken. 2008 delades det ut bonusar på Wall street till ett värde av 32 miljarder dollar. Det motsvarade ganska precis förlusterna på botten. Drömmen om den fria marknaden framstår numera som en världsfrånvänd utopi. En bild genom vilken en stor spricka blottar en värld med stenhårda motsättningar. Bemanningsanställda mot börsklippare. Arbete mot kapital.
I nationalekonomen Paul Krugmans nyutkomna bok Bankrutt? slingrar sig denna tanke som en röd tråd. Amerikanerna, skriver Krugman, har plötsligt upptäckt att de rikas inkomster inte är oviktiga för landets utveckling. De berikar sig på alla andras bekostnad. På så sätt, skriver Krugman, ser vi hur ett slags ur-amerikansk inställning till ekonomin börjar vakna. Man är egentligen inte kritisk till rikedom eller inkomstklyftor. Men när inkomstklyftorna påverkar ens möjlighet att leva den amerikanska drömmen, då reagerar man.
Krugman är för övrigt professorn som fick Nobelpriset i ekonomi 2008 och som sedan dess formligen sjuder av folkbildning och ekonomisk visdom. I sin senaste bok pekar han med hela handen mot nödutgången. Krisen är onödig, menar han. Vi hade inte behövt ha det så här. I åratal har man överskattat inflationens betydelse och underskattat sysselsättningens. Och detta är till stor del ekonomernas fel.
För en bärande tanke i Krugmans bok - lika enkel som genial - är att ekonomerna laborerar med fel bilder. Till exempel liknar de ofta ett lands ekonomi vid ett hushåll, där skulden blivit större än inkomsten. Detta är ett rent feltänk, menar Krugman. För den totala skuldnivån har inte någon betydelse för de samlade tillgångarnas värde. Skulden är inte till någon utomstående; vi är skyldiga varandra. På så sätt förvandlas mikroekonomiska bilder till en makroekonomisk sanning. Hushållet måste spara, säger politikerna, och drar åt svångremmen. Fel, säger Krugman, staterna måste börja spendera för att få i gång ekonomin igen. Bygga järnvägar och upprusta vattensystem (med hjälp av skattehöjningar för de allra rikaste). För problemet i dag är inte att vi har en gigantisk och orubblig skuld utan att vi befinner oss i en depression, där arbete och kapital är som två pusselbitar som inte går att sätta ihop.
Nåväl, nu är Krugman knappast ensam om dessa idéer. Tanken att man ska investera sig ut ur en kris är ju klassisk keynsianism och hade Krugman varit svensk hade vi säkert beskrivit honom som en "gråsosse". Men Krugman har en osedvanlig skärpa och ett gott humör. Tyvärr försvinner detta lite i den aningen tungfotade översättningen. Problemet sammanfattas i den svenska titeln: där blir den eleganta originaltiteln End this depression now! till den klyschiga och något otympliga Bankrutt? Den stora vanföreställningen om krisens orsaker och hur den ska lösas.
Men det finns också ett annat problem med Krugmans bok som har mera med hans sätt att resonera att göra. Det handlar om att han inte riktigt får syn på problemen utifrån och att krisen aldrig pejlas in på ett för nationalekonomin främmande språk. Detta gör att boken blir alltför mycket en nationalekonomisk pamflett och alltför lite en samhällskritisk skrift. Det är synd. För samtidigt som jag läser Krugmans bok bläddrar jag i den smått geniala serietecknarens Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi. Där finns en ruta som klockrent gestaltar det jag efterlyser. På bilden sitter en kantigt tecknad nallebjörn i börsmäklar-outfit: "Asså jag blir så jävla provocerad, här tror man att man lever i en konkurrenskraftig tillväxtekonomi baserad på en betydande industriproduktion och en tjänstesektor på frammarsch där finansmarknaden är inne i ett spännande expansivt skede och så kommer det fram att det hela tiden varit ett helt vanligt sketet jävla ekosystem!". Vassare än så kan det nog inte uttryckas.