I världslitteraturen finns tre stora sonettsamlingar: Petrarcas på 1300-talet, Shakespeares på 1600-talet och Rainer Maria Rilkes på 1900-talet. Martin Tegen, som nyligen fyllde 90 år, har redan översatt Shakespeares sonetter och nu ger han ut en tolkning av Rilkes Sonetterna till Orfeus med efterord av Staffan Bergsten. Tidigare har Tegen gjort en utmärkt översättning av Goethes Väst-östlig divan.
Sonetterna till Orfeus har även tolkats till svenska av Lars Gustafsson och Mirjam Tuominen. Gustafssons version från 1987 är alltför mångordigt pratig för att vara en god översättning medan Tuominens version från 1957 känns ohjälpligt föråldrad. Det är därför med viss spänning som jag öppnar Tegens tolkning av sonetterna. Är den månne mer levande än de båda tidigare översättningarna till svenska?
Egentligen finns det ingen idealtolkning av Sonetterna till Orfeus eftersom både versen och idéinnehållet är för komplext. Martin Tegen försöker hålla sig så nära originalet som möjligt både vad gäller versformen och idéinnehållet. Det är rätt väg att gå men hans knaggliga språk sätter oftast krokben för projektet. Ta till exempel första strofen i första dikten som i Tegens översättning lyder så här:
Där steg ett träd. O rena överstigning!
O, Orfeus sjunger! Höga trädets öra!
Och allting teg. Dock var det en förtagning
som önskade förvandla och förföra.
Germanismerna ”överstigning” och ”förtagning” sänker hela strofen och det är synd på en annars fin upptakt till Rilkes sonetter.
Rilke skrev Sonetterna till Orfeus i ett kreativt rus på några veckor i februari 1922 på slottet Muzot i Schweiz. Samtidigt fullbordade han ett annat av 1900-talets centrala verk, Duinoelegierna. Om elegierna ser livet som elegisk förlust handlar sonetterna om orfisk förvandling och lovsång. Sviten är tillägnad den unga döda danserskan Wera Ouckama Knoop och just dans är ett återkommande motiv i dikterna.
I dessa texter övervinns döden genom en förhöjd extatisk livskänsla symboliserad av sången, dansen och musiken. En nyckelrad lyder: ”Gesang ist Dasein” (Sång är varats nu), en formulering som för övrigt Martin Heidegger gjorde till sin i sin sena filosofi. Med sång menas inte bara lyrik utan även den existensform som representeras av lovsång. Vad som krävs är förmågan att förbli i det möjliga vilket i sonett XXII uttrycks på detta vis.
”Allt det ilande
är blott ett flyktigt bloss;
ty det vilande
inviger oss.”
Ordet ”inviger” antyder att det handlar om ett slags initiation i existensens sanna väsen.
Det är egentligen ett privilegium att läsa Rilkes Sonetterna till Orfeus. Jag får gåshud varje gång jag läser detta magiska verk. Men i Martin Tegens tolkning har det mesta av den lyriska magin försvunnit även om texten flyter bra på sina ställen, till exempel i den fantastiska slutstrofen där varje ord sitter precis som det ska:
Om det jordiska har dig försmått,
säg åt stilla jorden då: jag rinner.
Till det snabba vattnet säg: jag är.”
Detta är inte bara stor poesi utan även en summering av en livssyn som vi alla kan göra till vår: att förvandlas och förbli.