Krockar i det nya landet

Det kanske allra intressantaste avsnittet i Sami Saids debutroman Väldigt sällan fin består av en intervju som huvudpersonen Noha, en svenskeritreansk student, gör med en Sverigedemokratisk kommunalpolitiker. Sverigedemokraten visar visserligen en viss besvikelse när han upptäcker att intervjuarens hudfärg skiftar i mörkt. Men han betonar samtidigt att han ogärna talar om hudfärg och ras. Kulturfrämling är ett begrepp han föredrar; detta fruktansvärda, förrädiska, ord som så tydligt visar på den förskjutning rasismen genomgått och som på ett sådant lömskt sätt gjort den legitim. En förskjutning som egentligen endast handlar om hur rasismen ursäktas, hur den gått från biologiskt till kulturellt motiverad. Men kulturrasismen bär på precis samma essentialistiska tänkande som det förlegade rastänkandet. Förut sa man neger, nu kulturfrämling. Men det är precis samma gamla usla rasism.

Noha, jagberättaren i Saids roman, skulle nog av många placeras i kulturfrämlingsfacket. Invandrad från Eritrea kommer han, via Göteborg, som student till Linköping. Med sig till studentkorridoren har han en Koran samt sin muslimskt extremkonservativa pappas förmaningar om att inte beblanda sig med den sekulära och degenererade svenska kulturen. I synnerhet bör han akta sig för kvinnorna. Fysisk kontakt med dessa och man är så gott som förlorad.
Noha, som dessutom lider av en grav social fobi, isolerar sig också till en början i sitt lilla studentrum, där han som besatt studerar sitt forna hemlands historia. Han söker sin identitet genom att, som det brukar heta, odla sitt utanförskap. Men isolationen blir inte långvarig. Snart har Anna, en lätt excentrisk och utåtriktad konststudent (ja, hon är en kliché), tagit med Noha ut i studentlivet med dess för Noha smått obegripliga sociala konventioner. In i Nohas liv kommer också Fredrik, en nyligen konverterad muslim som i Noha söker en broder.

Denne Fredrik är förmodligen romanens mest spännande karaktär och illustrerar den kulturessentialistiska rasismens minst lika problematiska motsats, nämligen den relativism som tenderar att reducera kulturell och religiös identitet till något som i en handvändning kan tas av och på. Fredriks konvertering är resultatet av en rotlöshet och en ”smörgåsbordsreligiositet” där det står fritt att välja och vraka bland världsreligionernas smakrika buffé. Hans bild av islam är romantisk och exotiserande, också det en slags kulturrasism. Hans omvändelse är egentligen inte rotad i något annat än en andlig vilsenhet och en längtan efter det annorlunda. Said säger med denna karaktär mycket om det andliga klimatet i Sverige i dag.

Said skildrar skickligt kulturmötets friktioner, samt den kulturella och religiösa identitetens komplexa mönster. Han gör det utan att förenkla eller generalisera, vilket är både uppfriskande och befriande. Rent litterärt är det dock stundtals aningen monotont. Romanen hade vunnit på stramare redigering, särskilt dess andra hälft. Men ämnet är angeläget, inte minst i ett land där rasismen blir alltmer förtäckt och osynliggjord, men just därför framstår som så mycket farligare.