Kritikern Gunnar Ekelöf

Gamla recensioner brukar vara ganska trist lektyr. Referenser till inaktuella förhållanden och jämförelser med nu bortglömda storheter bidrar till känslan av något dammigt och förlegat när man läser dem omtryckta i bokform. Men det ges undantag, som den samlade utgåvan av Gunnar Ekelöfs recensioner och andra artiklar om böcker i Bonniers Litterära Magasin under åren 1934—þd>1962, dvs under större delen av hans skapande liv. Han debuterade 1932 med Sent på jorden och den sista diktsamlingen av hans hand kom 1967.Under hela denna tid var han en ständigt läsande och skrivande person. De fem sista årens brist på kritiska artiklar förklaras av den svåra sjuk-dom som satte ned hans krafter — dock inte mer än att han just den tiden skapade ett av sina poetiska storverk, den s k Di-wantrilogin.Skarp intelligensDet är två ting som gör hans artiklar till alltjämt levande lektyr, dels det ljus de ibland kastar över hans egen diktning, dels och framför allt den skarpa intelligensen, den aptit på allt mänskligt och det säkra omdöme i konstnärliga frågor som präglar dem. Lägg därtill en föredömligt enkel och klar prosastil, i motsats till mycket i dagens BLM välgörande fri från modejargong och lärdomskoketteri.Att Ekelöf var ett geni står klart och genialitet associeras ofta med nonchalans i triviala praktiska angelägenheter. Men den sortens later försmådde han. "Han höll mönstergillt pressläggningsdatum och manuskripten såg ut som en ängels", meddelar Lars Gustafsson — med en något överraskande bild — i en efterskrift. Ekelöfs senare diktning är full av änglar, dock inga maskinskrivande sådana Kritikergärningen i BLM börjar med en suverän karaktäristik av Gunnar Björling i anledning av dennes då nyutkomna diktsamling Solgrönt.Ingen modern lyriker har väl blivit mindre uppskattad av kritiken än Gunnar Björling och ingen har väl gjort mindre för att bli det. År efter år har han vägrat att låta sig tämjas [?] Egentligen har han väl inte varit någon lyriker, åtminstone ingen skönskrivare. Vill man prägla nya epitet skulle man kunna kalla honom energiker. Hans dikter är ofta små frigjorda energipartiklar, skarpa i smaken som pepparkorn eller senapsklickar, ojämna i formen som stenkolsstycken.Andra gånger är det brödskrivaren Ekelöf som för pennan, så i en recension av en viss Gábor von Varzárys roman Hon i svensk översättning (1940). Det är en skoningslös avrättning som dock håller herr Varzáry räkning för enstaka minnesvärda formuleringar, t ex: "Inte älskar man väl en älskarinna!" I samma artikel halshuggs även en översättningsroman av Roland Betsch, fylld av "oäkta och tarvlig glättighet".Negativ till C S LewisEkelöfs i allmänhet negativa, ibland rent av hatiska inställning till kristendomen är välbekant och hör kanske inte till hans mest initierade och nyanserade sidor, men man måste hålla med om hans negativa bedömning av den brittiske litteraturhistorikern C S Lewis "misslyckade theologico-politiska traktat" Från helvetets brevskola: "studentikos, spexaktig, ytterligt trögläst och hycklande". Lewis anklagas vidare för att ersätta en trovärdig religion med Kyrka med stort K.En del av den kritik som Ekelöf riktar mot Lewis kunde också drabba T S Eliot, men där går han försiktigare fram eftersom han är en stor beundrare av poeten Eliot. Även dennes drama Släktmötet behandlar han med stor aktning (apropå Caleb Andersons och Karl Vennbergs översättning), dock med förbigående av dess religiösa tematik. Märkvärdigt nog karaktäriserar han det med ord som franskklassicistisk enligt "de voltairska reglerna för god smak". Racine hade kanske varit en bättre referens, om man bortser från det märkliga förbigåendet av dramats grekiska förlaga. Så bildad han än är räcker Ekelöfs rent litteraturhistoriska orientering inte alltid till för adekvata bestämningar.Om ConradÄven geografi och politisk hi-storia kan vålla honom bekymmer. 1949 års översättning av Joseph Conrads Mörkrets hjärta vinner hans gillande fast han naturligt nog inte anlägger den postkoloniala aspekt som numera är obligatorisk så snart denna berättelse kommer på tal. Vilken europeisk makt som egentligen lagt beslag på det afrikanska land där historien utspelas är recensenten osäker på: "Frankrike (eller Belgien eller vad det är)" — och ändå heter det Belgiska Kongo.Att den tyske författaren Ernst Wiechert hyllar det ostpreussiska landskapet i sin roman Det enkla livet går Ekelöf förbi och talar vagt om "polsk-tyska gränstrakter". Att kalla bokens huvudperson en "Tysk Robinson" är också missvisande. Han är snarare en eremit som söker avskildhet. Ekelöfs njugga bedömning av romanens konstnärliga kvaliteter måste jag tyvärr hålla med om — i dag. När jag i min gröna ungdom första gången läste Det enkla livet var jag tagen av dess djupsinniga naturmystik. Ekelöfs kritik är ofta en hälsosam estetisk skola.Från bokhyllanHan behöver emellertid inte svälja en författare med hull och hår för att erkänna för-tjänster. Under den i BLM återkommande rubriken Från bokhyllan skriver han 1940 om Strindbergs Ett drömspel. Det blir både ros och ris och — i förbigående — pregnanta formuleringar som denna: "Strindberg med sitt klara huvud och sitt grumliga hjärta." Grumligheten gäller bl a Strindbergs förhållande till kristendomen — som alltid en öm punkt i Ekelöfs recensioner. I fallet Ett drömspel förvärras det grumliga hjärtat av att vara "djupt germanskt, kristet germanskt". Någon Tysklandsvän var Ekelöf aldrig. Man undrar vad han skulle tyckt om Simone Weils andlighet med dess galliska klarhet och skärpa. Skulle han förmått se dess storhet om han råkat läsa henne?@3a Text:Annars är fördomsfullhet det man sist tar till för att karaktärisera Ekelöf som kritiker. Tvärtom är han öppen för det mesta — nota bene så länge det håller måttet, konstnärligt sett. I annat fall skräder han inte orden, som vi sett. Det är alltid lärorikt och ofta stimulerande att läsa honom, ofta även roligt.