Kritiken - och kritikdebatten - behöver en etik
I Den vältempererade kritiken framför Andreas Åberg intressanta idéer om en etik för kritiker. Tyvärr rymmer boken också en del av de svepande påståenden som kommit att prägla kritikdebatten, skriver Lisa Irenius.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Talande för tonläget är också att skribenten Madeleine Grive, chefredaktör för tidskriften 00-tal, som nu byter namn till 10-tal, påstår att den lägesbeskrivningen är "uppenbar för de allra flesta". Men - uppenbarligen - är den inte det, eftersom ämnet är föremål för debatt. Man efterlyser viss bevisföring och konkretion.
Tyvärr återfinns en hel del svepande uttalanden också i boken Den vältempererade kritiken, som ges ut av 10-tal och har författats av tidskriftens redaktionsmedlem Andreas Åberg, med viss hjälp från Madeleine Grive (kapitel 1-2). Deras gemensamma kapitel går hårt åt kultursidorna, men höjer tidskrifterna till skyarna. Det är förstås roligt att de är nöjda med sin egen verksamhet. Att tidskrifter - till skillnad från dagstidningar - knappt bedriver någon dagskritik, det vill säga recensioner av den litteratur, teater, konst, musik med mera som skapas och framförs dagligen, avfärdas med att "tidskrifterna har viktigare uppdrag än så".
Tydligen handlar det om att vara nyskapande.
Missförstå mig inte, jag älskar tidskrifter och anser att de har en omistlig roll i det offentliga rummet (och jag uppskattar mycket 00-tals kritiknummer, som recenseras här intill). Men jag tror inte på det konkurrensförhållande som Grive och Åberg tycks vilja etablera mellan tidskrifter och dagstidningar. Ännu märkligare blir det när de omtalar bloggar som "fiender". Min övertygelse är tvärtom att tidskrifter, bloggar och kultursidor behöver varandra och fyller olika funktioner.
Märkligt är också hur Grive och Åberg lyckas få uppropet till stöd för kulturtidskrifterna i höstas, undertecknat av både tidskriftsredaktörer och kulturchefer på dagstidningar, till att tidningarna skulle vilja hålla nere det statliga stödet till kulturtidskrifterna bara för att uppropet - som vill bevara den breda definitionen av vad som är en kulturtidskrift - inte fastslog att det nuvarande stödet är för lågt. "Tidskrifterna får inte bli för dominanta, tycks man mena".
I grunden har dock Andreas Åberg något viktigt och intressant att säga. Titeln Den vältempererade kritiken anspelar på Bachs polyfona stycken för piano: Das Wohltemperierte Klavier, där flera melodier pågår samtidigt, samtalar och flätar sig in i varandra. Samma förhållningssätt uppmuntrar Åberg hos kritiken, en mångstämmighet och dialogisk teknik.
Han efterlyser en etik för kritiken - precis som man talar om vikten av etik för journalistiken - och finner inspiration till en sådan hos filosofer som Emmanuel Levinas, Martin Buber, Roland Barthes och Susan Sontag. Det handlar bland annat om att kritikern ska försöka försätta sig i ett slags "nollpunktsläge" inför verket, ett läge av mottaglighet.
De konstnärliga verken ska bemötas som om de vore människor, de ska få det tålamod och det engagemang de behöver. Kritikern måste hela tiden vara självreflekterande och söka finna sin egen etiska stämnyckel. Även den här typen av resonemang kan naturligtvis bli lite svepande ibland, men på ett helt annat - och inspirerande - sätt. Dessutom är det en ansats till ett konstruktivt förslag, något som Åberg själv påpekar att kritiken av kritiken alltför sällan rymmer.
Litteratur
Andreas Åberg
Den vältempererade kritiken
10-tal
Andreas Åberg
Den vältempererade kritiken
10-tal