Kritiken är död, länge leve kritiken!

"Det måste finnas någon som gör skillnad på skit och kanel", sade den danske litteraturprofessorn Hans Hertel när han blev tillfrågad om kritikens kris (Information 11/2 2009). Med detta ville han försvara litteraturkritiken mot ytterligare nedskärningar, men jag tror att han valde fel argument. Att berätta för läsarna att en bok är skit eller kanel kan man lika gärna göra med en mening och en rad pingviner (eller vilken betygssymbol tidningen nu föredrar). Den kortaste recension jag sett, i Jyllands-Posten, såg ut just så.

Vad borde kritik vara, då? Kritik borde handla om att föra ett intelligent, intressant samtal kring litteratur. Alltför ofta ser det i stället ut så här: artikeln som pushar för en kommande skiva, film eller bok har svällt upp till en valfisk, medan recensionen av samma verk har krympt till en blindtarm. Det här beror inte på att tidningarna har släppt in populärkulturen på sidorna, utan på att de har släppt ifrån sig initiativet: de blåser upp de filmer och böcker som de stora medieföretagen lanserar, i stället för att sätta sin egen agenda.

Sista numret av 00-tal, innan tidskriftens namn slår om till 10-tal, ägnas helt och hållet åt ett krav på att litteraturkritiken måste rustas upp. Många artiklar är så bra att numret har blivit en styrkedemonstration i stället för ett nödrop från en döende kritikerkår. Det var länge sedan en tidskrift gav mig så mycket optimism och läslust - just nu, när det behövs som bäst!
Och tro inte att det inte finns en intresserad publik. På den paneldebatt som hölls när numret släpptes berättade Arne Ruth något som nog inte alla vet. Under hans tid på DN visade regelbundna publikundersökningar att kulturen hade snäppet fler läsare än sporten. Siffrorna togs emot med lika stor förvåning varje gång och ledde aldrig till några förändringar i tidningsarbetet.
För den som gillar litteraturskribenten Horace Engdahl (och struntar i statusfyllda positioner) har hans tid som ständig sekreterare varit en olycka. I 00-tals kritiknummer är han tillbaka, med suverän lätthet och skärpa, och med en ironisk udd mot den livlösa duktigheten.
Aase Bergs sympatier ligger hos den experimentella, gärna svårbegripliga litteraturen, men hur ska man kunna ställa kritiska krav på en litteratur som "rätt framgångsrikt har desarmerat kritikerverktygen", undrar hon. Hon är moralist: kritiken ska kunna ställa moraliska krav på en text. Där kunde en intressantare diskussion än de senaste årens gräl (språkmaterialismen, manifestdebatten) ta sin början. Kanske skulle det också styra bort debatten från en annan fallgrop: folk envisas med att föra debatt som om det varje gång handlade om samma konflikt som när 1910-talets borgerlighet buade åt kubismen. Våra litterära och sociala konflikter har allt mindre gemensamt med 1900-talets, men både den konservativa och den radikala sidan vill tvinga in våra konflikter i 1900-talets mall. Det liknar en dålig maskerad och gör mig allt mer misstrogen. Vi kommer att märka att 1900-talets mentala fållor passar det kommande århundradets konflikter lika illa som 1800-talets kostym passade 1900-talet.

Den danske skribenten Andreas Harbsmeier försöker hitta nationella skillnader mellan kritiker i Sverige, Norge och Danmark. Grannlandsperspektiv är alltid uppiggande, men när han säger att det viktigaste i litteraturen är att vara samtida får jag lust att visa honom att svenska kultursidor inte bara, som han påstår, handlar om konfliktskygg konsensus. Fraser om vem som är eller inte är tillräckligt samtida är ju det tristaste som finns! Ulf Linde har sagt det bäst: vi har fått en idélös ideologi med "det samtida" som enda värdegrund. "Det lustigaste med ordet 'samtida' är att det inte alls syftar på dem som lever i dag utan på dem som tycker som den som råkar skriva", säger han i "Från kart till fallfrukt".
En bra kritisk text "är mångdimensionell; den sänder på flera våglängder samtidigt", skriver John Swedenmark (se Therese Erikssons recension av hans bok Kritikmaskinen i UNT 29/11). Många andra medverkande i kritiknumret borde också nämnas: Pia Tafdrup, Erik Fichtelius löfte om en ny kunskapskanal i tv, James Elkins genomgång av sju verkningslösa sätt att reformera kritiken...
Till sist: hur riktigt bra kritik kan se ut förmedlar man bäst genom ett inspirerande exempel. För mig är Madeleine Gustafssons artikelsamling Berättelsens röst (1991) ett sådant exempel: hennes recensioner är erfarna, inlevelsefulla miniessäer. Det mesta på kultursidorna bleknar i jämförelse.

Kritiken är död, länge leve kritiken!

En debatt om kritiken är i full gång. Tidskriften 00-tal ägnar ett helt nummer åt att kravet att "vässa kritiken". Många artiklar är så bra att numret har blivit en styrkedemonstration i stället för ett nödrop från en döende kritikerkår, skriver Håkan Lindgren.