Kritik av Västerlandet

Vi förflyttas till England under tidig medeltid, eller The Dark Ages, som det heter på engelska. Vid Stonehenge har den nordafrikanske muslimen Morondava ibn Sulayman slagit sig ner efter många år av långa bildningsresor.
Han berättar både sin och sin fars historia för munken Mark Freeman. Ty Morondavas far var nämligen inte vem som helst. Hans namn var Sulayman ibn Hatim och han hade varit en av profeten Muhammeds lärjungar.

Morondava börjar sitt liv i den nordafrikanska staden Tingis, den "skrattande". Invånarna lever i frihet och tar inte order av någon. De är muntra och goa. Men så dör hans far, Muhammeds forne lärjunge, och snart även hans mor. Den föräldralöse pojken ger sig iväg på äventyr och hamnar så slutligen i Stonehenge.

Det är svårt att kalla detta verk för en roman i klassisk mening. Handlingen saknas. Snarare är det Säfves egna funderingar om livet och döden, kärleken och religionen, som han låter oss ta del av under ett nytt nom de plume.
Tidigare i år gav Säfve ut tankeboken Dagbok om mörker och ljus. I den fanns ett stråk av vemodig civilisationskritik som man återfinner även här. Men vemodet har klingat av. Den nya romanen är hurtigare. Den levnadsglade Säfve är tillbaka. En bildningsslukande författare som roas lika mycket av att lära sig själv som av att lära ut till andra.

Västerlandet befinner sig i kris, tycks han mena. Profitjakt och miljöförstöring. Och det är inget nytt utan krisen har djupa rötter i antiken och folkvandringstiden. Här skiljer sig Säfve från vissa andra kritiker av den västerländska civilisationen som menar att vår kris beror på en "särutveckling" efter renässansen. Moderniteten är då lika lite västerländsk som den är österländsk. Den är helt enkelt något helt nytt och främmande i mänsklighetens historia. Säfve tycks i stället mena att det är något specifikt med det västerländska. Han passar också på att avfärda framstegstanken: "Vi vyssjas till sömns av denna böljegång och glömmer att historien är en oändlig upprepning, som inte bjuder oss någon som helst djup förändring. Vi utvecklas inte".
Det intressantaste avsnittet är det som behandlar profeten Muhammeds liv och gärning. Säfve är oerhört beläst och han lyfter fram material som mycket få icke-specialister har något hum om. Han kan sina islamiska källor. Den bild han visar upp av Muhammed är "fridstöraren" och "avfällingen" som gjorde slavarna upproriska och predikade social rättvisa. Men också den levnadsglade familjefadern, den trogne vännen och den vise gurun.

Någon kan invända att Säfve är selektiv. Må så vara. Man får hålla i minnet att det är fiktion. Det är Säfves sanning vi har att göra med. Var och en borde i romanens värld ha rätt till sin egen Guds- och profetbild.
Dessutom är det något visst med Säfves språk. Den mest banala mening får något underfundigt över sig då han uttalar den. Det är något i tonfallet, något barnsligt lekfullt och gravallvarligt på samma gång. Det är svårt att sätta fingret på. Men det smittar av sig.
Det bör framhållas att den sinnliga njutningen är lika viktigt för Säfve som den andliga. Det märks i hans barocka skildringar av mat och dryck.
"Sök kunskap från vaggan till graven" hade Muhammed sagt sina lärjungar och denna uppmaning gjorde färdmannen Morondava till sitt livs måtto, liksom även Torbjörn Säfve. Det som saknas är en story.

Kritik av Västerlandet

Torbjörns Säfves nya bok är ingen roman i klassisk mening. Snarare är det egna funderingar om livet och döden, kärleken och religionen, konstaterar Mohamed Omar.