Religiös intolerans med starka fundamentalistiska förtecken är ämnet för den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies roman Lila hibiskus som nu, 7 år efter debuten, utkommer i svensk översättning. Innan dess har författaren gjort sig ett namn internationellt genom romanen En halv gul sol, där det förödande Biafrakriget skildras genom ett antal människors upplevelser och erfarenheter. Ämnet är omfattande och svårt, men Ngozi Adichie med skrivarutbildning i USA behärskar inte bara det komplexa ämnet, utan också i hög grad de litterära redskapen.
Det senare gäller också debutromanen Lila hibiskus, en bok som på många sätt skiljer sig i berättarstil från den breda skildringen i En halv gul sol. I Lila hibiskus går Ngozi Adichie några människor i en nigeriansk familj nära inpå livet. Porträtten av fadern Eugene, modern Beatrice och de båda tonårsbarnen Kambili och Jaja är tecknade med en detaljrik skärpa och samtidigt en djuplodande psykologisk blick som gör dem sällsynt levande.
Berättare är 15-åriga Kambili. Det är kring henne historien kretsar, det är hennes försiktiga, ängsliga personlighet, hennes tappra försök att vara till lags, att inte göra Papa Eugene besviken som utgör själva den psykologiska grunden för hela den fruktansvärda historia med hot, misshandel och kränkningar, allt i religionens namn, som rullas upp.
Papa Eugene är traktens uppburne man, en förmögen, framgångsrik affärsman med ett givmilt, generöst förhållningssätt till sin omgivning, samtidigt som han genom detta gör sig oumbärlig och kan utöva sin oinskränkta makt. Det är Papa Eugene som sponsrar och stöttar det mesta i den nigerianska staden och inte minst i den katolska församling där familjen har särskilda VIP-platser, allt för Papa Eugenes skull.
Så ser den officiella bilden av familjen ut - den gömda verkligheten inom hemmets väggar är en helt annan. Där förekommer både aga och misshandel av det mest utstuderade slaget, något som inte bara drabbar barnen utan även hustrun med missfall och återkommande sjukhusvistelser som resultat. Bilden av en intolerant kristendom, grundad i rädsla för synd och fördömelse, tecknas med suverän precision av författaren. Inte minst är det mot bakgrund av den farliga ”hedendom” som i berättelsen företräds av farfar Nnukwa, traditionalisten, som denna paniska rädsla får sin möjliga förklaring.
I denna bigotta, låsta miljö lever Kambili ett ständigt kontrollerat och hämmat liv. Ngozi Adichie låter det krypande obehaget glimta fram nästan lite i förbifarten. Här är det inte fråga om att frossa i hemskheter och våld; desto mer drabbande blir skildringen när det förfärliga sakta går upp för läsaren.
Som en befriande motsats till allt detta lever Papa Eugenes syster, änkan Ifeoma ett helt annat liv tillsammans med sina båda barn. Och det blir också där, hos fastern och kusinerna, som Kambilis gradvisa befrielse kan börja. Inte minst är det i mötet med den livsbejakande religiositet som råder i fasterns hem som Kambili sakta börjar våga leva. En central gestalt i detta skeende är den katolske prästen fader Amadi.
Familjekatastrofen utspelar sig med landets politiska utveckling som mörk fond. Där finns studentupplopp som leder till att faster Ifeoma tvingas bort från sin tjänst som universitetslärare, där finns mutor, våld och politiska mord, allt skildrat som en dov variant av den familjära katastrofen. Den i den katolska kontexten omöjliga kärleken mellan den unga Kambili och den unge prästen Amadi finns också med i bilden av ett komplext system av skuld och skam, religiöst förtryck, patriarkalt övervåld och samhällelig blindhet inför det som sker. Så blir Lila hibiskus i grunden en ideologisk uppgörelse mellan olika värdesystem med många bottnar, gestaltad med en stor känslighet och komplexitet. Den ”onde” hustrumisshandlaren är inte bara ond, den ”gode” fader Amadi och den generösa faster Ifeoma har också sina mörka sidor. Några schablonmässiga förenklingar gäller inte; i stället görs den paradoxala bindningen mellan offer och förövare begriplig.
Liksom i En halv gul sol lyckas författaren lyfta sin berättelse till ett allmängiltigt ideologiskt plan. Den här gången är det kristen fundamentalism och dubbelmoral som skärskådas - det kunde lika gärna handla om vilken annan trosriktning i vilket samhälle som helst där rädsla och livsförnekelse, bokstavstro och fanatism fått ta över och strypa livsbejakelsen.