Krisskildring i deckarutstyrsel

EN NY BOK. En gång i världen avvek huvudvägen från Stockholm nere vid Flottsund och gick vidare längs Dag Hammar­skjölds väg. Vid Carolinabacken bar det utför och ner till Stora Torget. Där svängde den till vänster och fortsatte norrut. Skolungdomarna satt varje kväll på räcket till Nybron. Eller promenerade upp till Trädgårdsgatan, dåvarande biogatan. Fram och tillbaka. Och på Svartbäcksgatan for raggarbilarna med dånande motorer och högljudd musik. Mest Elvis och Tommy.Detta bilburna sätt att tillbringa fritiden har Uppsalaförfattaren Ulla Bolinder dokumenterat. Framför allt i romanen Hoppa in då!, som kom 1998. Sedan har det blivit några böcker till med en vardagsrealistisk grundton. För två år sedan gav hon sig deckargenren i våld. Därmed sällar hon sig till den illustra skaran Uppsalabor som gjort Fyrisstaden till ett centrum för senare års massiva deckarutgivning. Kers­tin Ekman och Staffan Westerlund var tidigt ute. Sedan kom Håkan Nesser. Och bland efterföljarna finns allt från Kjell Eriksson, Åke Smedberg, Thomas Brylla och Birgitta Rudberg till Mårten Nilsson och författarduon Ulf Broberg och Peter Lundström.Ulla Bolinders första kriminalbok bär namnet Ut­saga och skildrar det som brukar kallas verkligheten bakom rubrikerna. När man läser den får man mera ett socialreportage än någon jakt på undflyende mördare i tankarna. Detsamma kan sägasom den i dag publicerade Gärningsman. Den uppges ha tillkommit genom en fiktiv journalists försorg. Han kallas David Weber och fanns med redan förra gången. Också vid det här tillfället har han agerat på egen hand, intervjuat, samlat in och bearbetat det digra råmaterialet som består av förutom polisens olika förhör och intervjuer journalistens egna samtal med de inblandade och närmast berörda.Resultatet är en kriminalroman som börjar med en tidningsnotis och slutar med David Webers kommentarer till ett under handlingens gång löst mordfall. Vad Ulla Bolinder lyckas uppnå med denna läsarens direktkontakt med förhörsprotokoll och material från skilda intervju­situationer är en närhet till skeendet som har en starkt spänningsskapande effekt. Det är så att säga busbas rakt på den brottsliga gärningen och vidöppna dörrar in till de på olika sättinvolverades iakttagelser och reaktioner.Det som går förlorat vid en sådan actioninriktad form är givetvis såväl atmos­fär som miljöer och männi­skogestaltning. Lite grand blir det som att vid en jämförelse låta en film enbart bestå av textremsan med den översatta dialogen. Även om det ofta är rappa ordväxlingar som på så sätt delges läsaren, undrar man i sitt stilla sinne om Ulla Bolinder därmed inte också gör sig själv en otjänst. Och då handlar det om vad som brukar benämnas berättar­ekonomi. För i själva verket är det ett väldigt stoff, som avverkas i rask följd. Och det är så ymnigt att det hade kunnat räcka till ett flertal romaner.Ulla Bolinder hör till de deckarförfattare som använder genren för delvis samhällskritiska syften. Och i den meningen är det åtskilligt hon fått med, om bland annat narkotikans härjningar i samhället, om det torftiga, våldsbenägna restauranglivet, om veganism, våldet mot kvinnor, prostitution, våldtäkter som maktdemonstration men också om skilsmässor, vårdnadstvister, kampen om övertaget och utrymmet i nära relationer och om människors mognad och förmåga att hantera sina besvikelser. Ulla Bolinder visar sig ha en särskild och uppövad blick inte minst för människor i kris. Men kanske hade det räckt med några utvalda områden i stället för hela det vida fältet på ett bräde.Till författarens försvar skall dock sägas att hennes sätt att skildra de olika frågorna förmedlar en hel del kunskaper om hur olika inombords belägna, motstridiga skikt och utvecklingsnivåer kan inverka på en människas konfliktbeteenden och förmåga att bemästra en stressituation. Om också den gärningsmannaprofil som så småningom växer fram väl är lite förutsägbar och mer än en gång har tycke av schablonbild. Det är ju annars detta som är skönlitteraturens styrka, att den ofta ökar vårt vetande genom att avvika från psykologiläroböckernas standardmönster och dagsdebattens klichéer. Och att den kan överlista verkligheten genom att visa på att det statistiskt säkerställda normalfallet inte existerar.Med så många som nästan ett 50-tal medverkande personer är det också hart när omöjligt för läsaren att lära känna de inblandade lite närmare. Här önskar man sig både ett mera medvetet urval och en betydligt striktare fokusering på dem som väcker ens verkliga nyfikenhet och intresse. Genom sovring och koncentration skulle Ulla Bolinder kunna nå riktigt långt med det som hon är så bra på, människors försök att få lite utrymme för sina självbilder och drömmar i en vardag som ofta vill något helt annat. Och det oavsett om resultatet blev en deckare eller en helt vanlig roman.