Krigsminnen i skrönans form

Hialös är ett dialektalt svenskt ord för raljeranden, skämt och stolligheter över alla gränser. Hos den hialöse är de flesta spärrar satta ur funktion. Man kan vänta sig nästan vad som helst.
Problematisk blir en sådan hållning när det i själva verket handlar om mycket allvarliga ting. Den blodigaste konflikten i Europa sedan andra världskriget till exempel.
Inbördeskriget i Bosnien och Hercegovina som upphörde genom Daytonavtalet i november 1995. Det började med det forna Jugoslaviens upplösning. Efteråt hade drygt en och en halv miljon människor flytt från sina hem och mer än 250 000 dödats.

Detta krig är temat för den tysk-bosniske författaren Sasa Stanisics nu i svensk översättning utgivna roman Farfar upp i graven. Stanisic kom som fjortonårig flykting med sina föräldrar till Essen i Tyskland 1992. Hans barndom hade fått ett brått slut. Boken är hans sätt att bearbeta upplevelserna från det forna hemlandet. Och ett försök att bevara stämningar, livskänslor och inte minst den vardag med föräldrar, släktingar, grannar och färgstarka personligheter som en gång bestämt synen på tillvaron.
Att han väljer skrönan som form för berättandet är svårt att uppfatta som någonting annat än att Sasa Stanisic samtidigt är ute efter att uppnå en besvärjelseeffekt över det förflutna.
Redan i inledningen till romanen är författaren inne på ett sådant spår. "Den värdefullaste gåvan är påhitteriet, den största rikedomen fantasin", är farfar Slavkos gåva till sitt barnbarn Aleksandar strax innan han själv lämnar jordelivet.
Första halvan av boken är skriven utifrån sådana utgångspunkter. Det är en mycket ung författare som för ordet och ur ett barns perspektiv som det mesta tar gestalt som rena överdådet av fantasterier och groteska utvikningar. Ofta med en stor portion galghumor. På så sätt är det en mycket charmfull familjeberättelse som kommer till stånd.

Och utöver att handla om de egna närmaste, utvecklas romanen efter hand även till en satir över det gamla, kommunistiska Jugoslavien där marxismen är ledstjärnan, partiet rättesnöret, socialismen avgör de politiska besluten, marskalk Titos porträtt blickar ner på barnen från alla klassrumsväggar i skolan och den store ledaren till och med ingår i formuleringarna för övningsböckerna i matematik.
Tyngdpunkten ligger dock vid den egna familjens dagliga mödor och huvudpersonen Aleksandars möten undan för undan med en värld och en verklighet, vars gränser hela tiden utvidgas. Till höjdpunkterna hör farfaderns begravning, där man kan ana sig till en släktskap på håll med vår egen Mikael Niemi. Annat som får en lika frodig som hämningslös återgivning är toalettfesten, då släkt, grannar och vänner samlas till lukulliskt överdåd och drycker i överflöd. I Aleksandars eget liv flyttas uppmärksamheten från trollkonster till fisketävlingar och sportevenemang där fotbollen intar en framskjuten plats.
Givetvis är det inte meningen att läsaren skall ta författaren på orden alla gånger. Det är fabuleringslusten som sitter i högsätet, medan fantasin går på högvarv.

Någonstans i mitten av boken växlar den dock spår från näst intill total uppsluppenhet till ett betydligt allvarligare tonläge. Inte så att det omåttliga i berättandet upphör utan genom att kriget börjar skymta fram mellan raderna. Nu befinner sig författaren heller inte hemma i Visegrad invid floden Drina och de tidiga uppväxtåren. I stället bestäms blickandet bakåt av den nya plattform som flyktingtillvaron i Tyskland innebär. Och det är också i det sammanhanget, som boken i hög grad växer ut till ett försök att bevara och minnas så mycket som möjligt av det liv som en gång fanns.
Det sker på samma gång som även kriget gör sig påmint genom inslag som öppet eller en smula kamouflerat skildrar arkebuseringarna, krypskyttarnas härjningar, förstörelsen, plundringen, våldtäkterna, dödandet, den etniska rensningen och spåren av vad som inte är någonting annat än ett folkmord. Även Sarajevo blir här en av skådeplatserna för det pågående inbördeskriget.

Utöver att återge ett historiskt skeende och försöka bearbeta de egna upplevelserna tillför Sasa Stanisic sin roman ytterligare en dimension, när han låter sin huvudperson närma sig den troskyldighet och oskuldsfullhet som kännetecknade livet innan kriget, "det otänkbara", bröt ut.
En viktig gestalt i detta sammanhang är den unga flickan Asija, vilken Aleksandar mötte i ett skyddsrum medan granaterna demolerade husen runt omkring. Tanken på Asija och sökandet efter henne blir på så sätt en omskrivning för den för alltid förlorade möjligheten att återknyta till en hembygd och ett land, där människogrupper tillhöriga olika folkslag och religioner lever sida vid sida. Något som nationalismen och de religiösa motsättningarna utplånat.
Det betyder också att Aleksandars återkomst i slutet av romanen, till Bosnien Hercegovina, till Sarajevo, Visegrad och floden Drina, bara har ett väldigt främlingskap att erbjuda.
Mest märks det kanske hos floden Drina, som en gång var förknippad med åtskilliga sagor och drömmar men nu har förlorat det mesta av sin tidigare magiska laddning. Inte bara människorna har ödelagts av kriget.

Av barndomsupplevelserna återstår huvudpersonens prosaiska listor med namn på situationer och händelser som blivit huvudsakligen stumma. Sasa Stanisic är alltså uppväxt i Bosnien men han skriver på tyska. Romanen Farfar upp i graven ingick, när den utkom 2006, bland det årets kandidater till Deutscher Buchpreis.
Vid sidan av den språkliga frodigheten tänker man sig gärna att juryn också lade stor vikt vid att den tyska litteraturen utvidgats med ännu en provins genom den här boken.
Ungefär så som Olof Lagercrantz en gång skrev om Theodor Kallifatides och den roll dennes böcker vid 70-talets mitt spelade när de lät det grekiska inbördeskriget bli en del av vår svenska litterära erfarenhetsvärld.

Krigsminnen i skrönans form

Den tysk-bosniske författaren Sasa Stanisic har givit en överdådig form åt ett mycket allvarligt ämne, ­inbördeskriget i Bosnien, i den nu i svensk översättning utgivna Farfar upp i graven, konstaterar Bo-Ingvar ­Kollberg.

Den tysk-bosniske författaren Sasa Stanisic har givit en överdådig form åt ett mycket allvarligt ämne, inbördeskriget i Bosnien, i den nu i svensk översättning utgivna Farfar upp i graven, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.