Krigets förnedring och smärta

Ibland utfärdar tv-kommentatorer, när ett program just skall visas, en varning.
Inslaget kan, påpekar de, innehålla sådant som känsliga personer tar skada av. Jag vill säga något liknande till den som ger sig i kast med historikern Adam Zamoyskis bok om Napoleons mars mot Moskva 1812. Det gäller inte illustrationerna utan de berättelser om soldaters upplevelser som här återges. Även den som läst många sådana krigsskildringar blir tagen. Här speglas en ovanligt stor kroppslig förnedring och smärta, äcklet blir nära nog rent fysiskt kännbart.

Först en kort erinran om fälttåget. Mången har läst Leo Tolstojs Krig och fred och musiklyssnaren tänker på Tjajkovskijs ouvertyr 1812. Förekomsten av dessa konstverk visar att Napoleons invasion engagerade ryssarna lång tid framöver. Till bakgrunden hör att Napoleon och Alexander I i Tilsit 1807 slutit ett fördrag, det som gav ryssarna fria händer att ta Finland. Men samförståndet började knaka i fogarna och 1811, då Napoleon stod på höjden av sin makt och dessutom fått en son, beslöt han att man skulle gå till angrepp. Detta förverkligades midsommaren 1812. Man nådde i september Moskva, men det var en pyrrhusseger, eftersom stadens egna invånare satte den i brand. Återtåget startade i oktober, och i slutet av året var spillrorna av den stora armén hemma i Frankrike igen. Om allt detta berättar Zamoyski. Jag använder med flit ordet berättar. Hans teknik därvidlag är skicklig och boken därför trots sitt omfång (528 sidor) relativt lättläst. Utanverket, dvs kartskisser, noter, personregister mm, är också föredömligt ordnat.

Så till mina egna funderingar efter läsningen. Först, vilka var Napoleons avsikter med angreppet? I motsats till andra mera spontana invasioner från hans sida var detta noggrant förberett rent militärt. Men vilka var då hans krigsmål? En gång i mars sade han att han ville en gång för alla avvärja hotet om en invasion "norrifrån", men senare var han mera svävande. Zamoyski konstaterar så riktigt att han uppbådat den största armé världen någonsin skådat utan något fastställt syfte. "Och definitionsmässigt är det omöjligt att vinna ett krig som saknar syfte", tillägger han.

Vidare, kan det påpekas för svenska läsare, hade Alexander vid just denna tid skaffat sig en bundsförvant från oväntat håll. Mitt under brinnande krig, augusti 1812, mötte tsaren i Åbo Sveriges ledande politiker, kronprins Carl Johan. De kom överens och året har i vår historia därför fått en positiv laddning. "1812 års politik" står för en realistisk svensk utrikespolitik.

Naturligtvis möttes fienderna på slagfältet vid olika tillfällen. Den som så vill kan i boken se härarnas uppställningar och framryckningar. Men slagen, trots all manspillan där, är ändå inte det som för eftervärlden präglar uppfattningen av "1812". Det är i stället det faktum att de flesta i striderna inblandade, framför allt fransmännen, faktiskt frös ihjäl. Man bör observera att enligt Zamoyski en miljon människor, lågt räknat, miste livet detta halvår. De fördelades ungefär lika mellan de stridande parterna.

Hitlers misslyckade fälttåg mot Sovjet har ofta jämförts med 1812 och det låter sig göra. Men den mest slående skillnaden är att på 1940-talet var soldaterna ändå någotsånär välutrustade att möta kölden. Så icke i 1800-talets början. Uniformerna var avsedda för sommarbruk - man stred oftast den årstiden - och öppna framtill för alla vindar. Ofta gick man i fält i rena paradutstyrseln. Det är för övrigt slående hur man, särskilt vid framryckningen på sommaren, friskt blandade striderna med diverse galaspektakel, baler och mottagningar. Det förekom också en viss "artighet" fienderna emellan. En kapitelrubrik har formuleringen "Ett krig i höviska former".

Man frågar sig och Zamoyski diskuterar det utförligt, vilket blev det politiska resultatet av 1812 års fälttåg? Främst, tron på Napoleon som den oövervinnerlige var bruten. En rysk furstinna skrev: "Han är inte längre en idol utan har sjunkit ner till människans nivå, och som sådan kan han bekämpas av människor." Det var också början till slutet för Napoleon och några år senare skulle han skeppas över till S:ta Helena. Ett annat resultat var att tyska patrioter, främst i det skadskjutna Preussen, nu kunde ana en framtid. För Ryssland blev följden att i fortsättningen centraleuropeiska förändringar inte kunde ske utan att landet fick ett ord med i laget. Däremot skulle den frihet för ryssarna själva, som många längtade efter, ännu dröja länge.

Den engelske författaren William Thackeray har som underrubrik i en bok orden "En roman utan någon hjälte." 1812 års fälttåg har, synes det mig, inte någon verkligt märkbar hjälte. Napoleon är inte en sådan och inte heller hans charmige playboy-marskalk, Joachim Murat. Inte heller tsar Alexander eller hans märklige befälhavare Kutuzov. Nej, de sanna hjältarna ligger sedan nära tvåhundra år tillbaka djupt under jorden i östra Europa.

Krigets förnedring och smärta

Adam Zamoyskis bok om Napoleons fälttåg 1812 mot Moskva är nästan outhärdlig läsning, skriver Torgny Nevéus.