Bar det militaristiska Tyskland skulden eller var det stormakternas sömngångare till ledare som snubblade in i kriget? Alliansens bojor, halstarriga ultimatum, förhastade mobiliseringar, kapprustning, hämnd och kamp om herraväldet ingick i den svarta brygd som snabbt kom att koka över. Vi har alla sett bilderna av hur soldaterna som marscherade iväg firades av jublande människomassor. Kan vår generation som lärt oss hata krig och avsky nationalism över huvud taget förstå 1914 års eufori?
Men det skulle ju bli ett kort krig. I stället blev det ett utdraget stormaktskrig där allt fler stater drogs in. På västfronten låstes kriget fast i skyttegravarna i norra Frankrike. Artilleri, taggtråd och kulsprutor visade sig utgöra ett alltför effektivt försvar i ett skyttegravskrig med till synes meningslösa anfall som till slut skulle räkna miljoner döda. I öster blev fronterna rörligare med förödande konsekvenser för civilbefolkningen.
Första världskriget kom att bli ett masskrig som varade i över fyra år. Det fördes främst i Europa men även kring Mellanöstern, i afrikanska kolonier och på haven. När Tyskland initierade det oinskränkta ubåtskriget gick USA med i kriget på Ententens sida, därmed tippade vågskålen över.
Nya inslag i krigföringen blev gas, flyg och stridsvagnar. Och det var nu som ubåtar fick en storskalig användning. Hela samhällen ställdes om för krigets syften. Med tiden kom civilbefolkningen i många länder att drabbas hårt. Enligt en beräkning skulle nära 800 000 tyskar ha dött av svält och sjukdomar enbart till följd av blockadpolitiken. Antalet dödsoffer och saknade, soldater och civila, kan summeras till 15 - 20 miljoner, än fler skadade. Hårdast med hänsyn till folkmängdens storlek drabbades Serbien.
Världen skulle aldrig bli densamma. Fyra imperier skulle störta samman, kriget skulle leda till revolutioner, allmän rösträtt på många håll, stater bli självständiga och nya stater bildas i Östeuropa. Tyskland förklarades ensamt ansvarigt, bestraffades för hårt - ansåg även samtiden - med bland annat förlust av kolonier, landområden och orimliga skadestånd, vilket kom att lägga grunden för en tysk revanschism och utnyttjas av Hitler. De sista skadestånden betalades efter uppskov så sent som 2010.
Det har varit lätt, kanske alltför lätt, att peka på hur andra världskriget blev en följd av det första. Men en lärdom hade de västliga segrarmakterna gjort: man måste bli vän med den besegrade.
Det gick lätt att starta kriget, men det gick nästan inte att avsluta det – åtminstone inte på slagfältet. Tyskarna på reträtt gav till slut upp trots att deras trupper ännu stod på främmande mark i väster. Med den amerikanska insatsen kom det till slut att handla om vem som hade störst resurser. I öster var tyskarna segerrika, men de enorma tyska landvinningarna från ett Ryssland i revolutionärt upplösningstillstånd skulle strax ätas upp av nya fredsavtal. Till vilken nytta hade alla dessa miljoner dött? Vi hade i varje fall inte fått en säkrare värld – skulle det visa sig.
I dag lever inte några krigsveteraner längre, men skildringar saknas inte, varken i form av historiska verk eller skönlitterära framställningar. Fler lär komma detta minnesår.
Peter Englund har skrivit ett storslaget verk med ”Stridens skönhet och sorg”. Det krävs möda att hålla reda på 19 personer när vi i 212 kapitel får följa dem under krigets förlopp. Historia på marknivå, märkligt levandegörande, och Englund fogar samman mosaiken med fakta.
Den mest berömda uppgörelsen med hjältedöden i de gyttjiga skyttegravarna är Erich Maria Remarques ”På västfronten intet nytt”. Remarque deltog i striderna på västfronten 1917 och sårades. I romanen skildras hur de unga segervissa klasskamraterna med Paul Bäumer i centrum förändras av kriget och blir dess offer. Boken blev en internationell succé men brändes av nazisterna. Då hade Remarque gått i exil. Romanen har blivit en pacifistisk kultbok.
Den tyske författaren Ernst Jünger deltog flera år i striderna på västfronten och sårades allvarligt 14 gånger. Den konservative elitisten Jünger, som sade nej till karriär men övervintrade i tredje riket, har periodvis varit omstridd. Hans mästerliga krigsskildring ”I stålstormen” bygger på egna dagböcker. Boken är knivskarp i detaljer, han skildrar krigets fasor utan vare sig försköning eller avståndstagande. Jünger kan uttrycka respekt för fienden, medkänsla med civilbefolkningens lidande, men störst är plikten, kamratskapet och den förhöjda livskänsla i striden som han kan ge uttryck för. Jüngers roman ger en förklaring till varför så många soldater härdade ut.
Den tjeckiske författaren Jaroslav Ha?ek tjänstgjorde i den österrikisk-ungerska armén men deserterade och gick in i den tjeckiska legionen på den ryska sidan. Hans roman ”Den tappre soldaten Svejks äventyr under världskriget” fullbordades aldrig men blev en framgång. Det är en humoristisk, antimilitaristisk skildring från den österrikisk-ungerska armén under förflyttning. Svejk för sitt eget krig mot byråkratin genom att verkställa varje order till punkt och pricka. Förebild för sentida antihjältar.
Många har gripits av Ernest Hemingways tragiska kärlekshistoria från den italiensk-österrikiska fronten i ”Farväl till vapnen”. Hemingway kom som ung frivillig ambulansförare till den italienska armén 1918, skadades snart av granatsplitter och hamnade på sjukhus. Han deltog inte i de strider som skildras i romanen, de hade ägt rum tidigare, men han inspirerades av sina erfarenheter och en olycklig kärlekshistoria när han skrev romanen tio år senare.
Joseph Roths ”Radetzkymarschen” är en lysande skildring av den habsburgska dubbelmonarkin via släkten von Trottas öden. Sedan slaget vid Soferino 1859 är ättens öde förbundet med kejsar Frans Josef. Men som läsare glömmer man inte skildringen av krigsutbrottet, övergreppen mot misstänkta ”inre fiender” och den kaotiska österrikiska reträtten i Galizien när de ryska arméerna anfaller.